Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns

Framtidens drömyrke

Tillsammans med representanter för Young Professionals från Danmark, Norge och Finland deltog jag i RiNord-konferensen som detta år hölls på Grönland. Under konferensen fokuserade vi på frågor som rör den rådande kompetensbristen i branschen och försökte reda ut vad framtidens teknikkonsulter egentligen vill ha. Vi grundade våra resonemang kring drömyrket och den perfekta arbetsplatsen i artiklar, statistik och i egna erfarenheter. Fokus lades på personer födda efter 1995; den så kallade Generation Z, som just nu börjar komma ut på arbetsmarknaden efter avslutade utbildningar: Vad värderar de, vilka kvaliteter eftersöker de i sitt arbetsliv, hur vill de jobba och vad har vi i teknikkonsultbranschen att erbjuda?

Nedan följer sju punkter som beskriver vad vi kom fram till:

  • Meningsfullhet

Generation Z har efter konstant exponering under sin uppväxt blivit väl medveten om miljö- och samhällsfrågor och strävar ofta i sitt liv efter självförverkligande genom att främja ”the three P’s”; People, Planet and Profit. Generation Z söker efter meningsfullhet, att tjäna ett större syfte och efter sätt att göra en märkbar positiv förändring i samhället.

  • ”Action”
    Den nya generationen växte upp omgiven av avancerad teknik och med smartphones, de är vana vid att vara konstant uppkopplade och att få omedelbar respons. De tenderar därför att vara otåliga, har ett behov av att få direkt feedback, och är ständigt redo att ta in ny information.

 

  • Uppskattning
    Förutom att feedbacken ska vara direkt behöver den också vara konstruktiv, med fördel positiv. Generation Z söker efter trygghet och känslan av att de hör hemma i sin arbetsgrupp eller på sin arbetsplats.

 

  • Delaktighet och utveckling
    Generation Z strävar ständigt efter att utvecklas professionellt och att förbättra sin arbetsinsats. De vill känna sig välkomna att delta i möten och i beslutsfattandeprocessen och söker möjligheter att få en ledande roll i projektgruppen eller i företaget.

 

  • Innovation och teknik-ambition
    De unga söker en arbetsplats med tekniska resurser som prioriterar innovation och ständig anpassning till ny teknik.

 

  • Stolthet
    Generation Z vill vara med i inspirerande projekt och jobba med något där resultaten är något att vara stolt över. De vill kunna se hur deras dagliga insats tjänar ett större syfte och lämnar ett avtryck.

 

  • Livbalans
    De unga idag är mindre benägna att flytta utomlands för jobb, än för bara ett par år sedan, och söker istället efter stabilitet i sina liv samt en bra balans mellan arbetsliv och familjeliv.

Under arbetet med att åskådliggöra våra uppfattningar om drömyrket och den perfekta arbetsplatsen för den nya generationen var det förvånansvärt hur likalydandes våra tankar var, oberoende av vilken del av branschen vi representerade eller vilket land vi bodde i. När vi sedan presenterade våra insikter för de övriga konferensdeltagarna – där medelåldern snarare var det dubbla jämfört med oss i Young Professionals – utbrast någon ”jag vill ju ha exakt samma saker”. Kanske är detta ett tecken på att teknikkonsulter, även de på VD-nivå, hänger med i utvecklingen och ständigt strävar efter en bättre situation för sig, sitt företag och branschen. Åtminstone hoppas jag det!

RiNord (Rådgivande ingenjörer i Norden) är en årlig konferens som hålls för nordiska representanter inom branschorganisationen för teknikkonsulter inom arkitekt-, samhällsbyggnad- och industrisektorn. Årets RiNord syftade till att diskutera utmaningar i branschen, men också utmaningar för världen; med fokus på hållbarhet- och klimatfrågor

Foto: Amanda Ersson

Faran med en enda berättelse

Att arbeta med medborgardialoger innebär att du får ta del av flera olika berättelser om personers drömmar, vardagsliv och historia. Det bidrar till ökad kunskap om vad människor på en plats behöver och vill ha, och därmed i förlängningen att våra städer byggs för alla.

Jag har lånat titeln från ett TED-talk med Chimamanda Ngozi Adichie. Chimamanda är född och uppvuxen i Nigeria och lärde sig tidigt att läsa och skriva. I tidig ålder började hon skriva böcker med inspiration från de barnböcker hon själv växt upp med. Alla barn böcker som fanns i hennes närhet var från England och hon skrev därför berättelse om personer som drack Ginger beer och om folk som språkade om vädret. Lite ironiskt med tanke på att hon själv bodde i ett land där vädret sällan är föremål för människors kallprat. Ginger beer hade hon aldrig ens smakat. Alla Chimamandas karaktärer var vita precis som de karaktärerna hon själv läst om. Hon reflekterade inte då över att de berättelser hon skrev inte speglade hennes egen verklighet utan var något hon bara kände till från böckernas värld.

Chimamanda Ngozi Adichie

 

När Chimamanda flera år senare flyttade till USA för att studera delade hon rum med en amerikansk tjej. Hennes nyblivna rumskompis förbluffades över Chimamandas perfekta engelska och att hon hade koll på hur man hanterade köksutrustning. För rumskompisen var Afrika ett enda land med en befolkning döende i aids. Precis så som det berättats i de böcker och filmer hon tagit del av. Sensmoralen i Chimamandas berättelse är inte så svår att förstå. Det sägs ju att en bild säger mer än 1000 ord. Men det är väldigt tydligt att både 1000-tals ord och bilder ofta berättar samma sak.

En av de bästa saker med att göra medborgardialoger eller genomföra intervjustudier är att jag vet att jag kommer bli överraskad. För var jag än är och vem jag än pratar med får jag alltid mina fördomar krossade om hur det är att vara man, kvinna, ung eller gammal på just den där platsen. Vi har alla fördomar. Det viktigaste är att inte låta dem påverka vårt sätt att agera.

Jag tänker att om vi inte visar bilder som ger olika berättelser om vem som bor på en plats så riskerar vi att bygga in denna enda berättelse av den platsen i den fysiska miljön. Vi måste låta människors olika berättelser ta plats i de planeringsunderlag vi tar fram. Inte bara berättelser av de som syns och hörs mest. Det må vara mer än vad planprocessen kräver. Men annars tror jag det blir svårt att planera för bättre städer för alla. Det är olika människors berättelser som är beståndsdelarna i våra kulturer, som i sin tur formar våra städer och länder. Låt det synas!

 

/Sarah Isaksson, Tyréns AB

Småstadsidyll på arbetstid

Skogspromeder i höstsol, tågresor längs scenic routes, småstadsidyll på kullersten och kaffe i termos. Vad som låter som en helgutflykt kan även det vara en vanlig dag på jobbet, som teknikkonsult.

Visserligen är kaffemaskinen på våning nio med utsikt över hela Stockholm en mysig plats för fredagsfikat. Men en geoteknisk stadsvandring i en av Mälardalens absoluta pärlor är en skön omväxling från storstadspulsen. Idag har jag och en kollega besökt Arboga och skapat oss en bild av hur de vackra rödvita husen grundlagda på stenblock kan tänkas bete sig vid en snabb avsänkning av vattenytan i Arbogaån. Personligen tycker jag att ett platsbesök (läs ”utflykt med matsäck”) alltid är ett relevant komplement till hydrauliska och geotekniska beräkningar. På så sätt blir siffrorna mer levande och modellens representation av verkligheten mer uppenbar. I gränslandet mellan modell och verklighet trivs jag som bäst, och detta gränsland är min favoritdimension i livet som teknikkonsult!

/Joakim Thanke Wiberg, utredare inom hydraulik och dammsäkerhet, WSP Bro & Vattenbyggnad

Att vara en avfallsnörd

Att jobba med avfallsrelaterade frågor ger inte bara intressanta arbetsuppgifter utan också ett annorlunda fritidsintresse. Frågorna jag jobbar med har gjort att jag, inte bara på väg hem från jobbet, utan även på semestern kan stanna upp och titta på något avfallsrelaterat. Men vad gör då en avfallskonsult för att få ett sådant intresse?

Mina veckor är varierande och ofta jobbar jag med flera uppdrag samtidigt. Uppdragen kan vara allt från att ta fram en ny avfallsplan åt en kommun till att utreda vilken insamlingslösning som ska finnas i ett område. Det kan också handla om mer kreativa uppdrag som att planera för ombyggnaden av en återvinningscentral. Ett område som jag ser blir allt mer aktuellt är social hållbarhet kopplat till avfallshantering, där det blir allt viktigare att ha människan i fokus. Jag ser också att avfallshanteringen har blivit en allt större fråga som intresserar många och det finns ett stort engagemang bland beställarna vilket gör jobbet ännu roligare!

Sophantering i Venedig, Italien. Foto: Malin Söderlund

Men vad kan då vara så kul att titta på när man är på semester och är intresserad av avfall. Ett exempel är från när jag var i Venedig i våras och såg detta från fönstret där vi bodde – en sopbåt som hämtar avfall från hushållen vattenvägen. De sorterar även ut olika fraktioner som hämtas i de gula och blåa containrarna på båten. Något som såklart måste fotas.

 

/Malin Söderlund, Tyréns

Beräkningar som förverkligar visioner

Beräkningsingenjör/konstruktör/statiker, benämningen varierar beroende på företag men principen är den samma. På VBK jobbar vi beräkningsingenjörer helt enkelt med att räkna på hus. Just nu har vi dessutom fått chansen att vara med i ett av de stora projekten som kommer förändra Göteborgs skyline: Karlatornet.

Karlatornet.

Först definieras en idé, därefter ett koncept och det är här vi kommer in i bilden. Vi ska verifiera det statiska systemet. Hur långa spännvidder är möjliga i den öppna planlösningen, hur tjocka måste de bärande väggarna vara och hur designar vi knytpunkterna? Du räknar, du strukturerar, du samordnar, och sedan räknar du om det igen.

Allt blir satt på sin spets när vi pratar om prestigeprojekten: de stora arenorna, de grandiosa hotellen och framförallt de höga husen. Karlatornet, nordens högsta byggnad, projekteras just nu i Göteborg. Många konsulter är involverade och det som gör projektet unikt är dess förutsättningar. Vår roll blir att bemöta allt det som sätter begränsningar för projektet. Vi är problemlösare.

Göteborg är känt för att ha mycket lera, en lera med ovanligt dålig kapacitet att grundlägga på. Det första vi var tvungna att fokusera på var grundläggningsmetoden. VBKs metod ställer höga krav på alla inblandade, men den är essentiell i ett så unikt projekt.

Sedan har vi det här med vindlast. Det blåser en del på västkusten, det vet speciellt alla vi inflyttade som någonsin trott att ett paraply ska stå sig mot regnet. Ett högre hus innebär mer komplexa analyser. Stabiliteten måste vara intakt. Det som i slutändan är viktigast i projektet är att alla olika konsulter samarbetar. Vi som konstruerar bidrar bara med en del av helheten. Som konsult har du möjlighet att rikta in dig på det just du är intresserad av och du har chans att bli riktigt duktig. Din kompetens kommer att efterfrågas och du kan svara på frågor ingen annan i projektet kan. Du får vara med och skapa något riktigt stort och med lite tur något riktigt högt.

 

Text: Emy Tiderman

Livspusslet är lätt att lägga som konsult!

Att arbeta som konsult ger mig frihet, ansvar och flexibilitet. Detta får mig att alltid känna mig motiverad att gå till jobbet, att kunna passa in mina fritidsaktiviteter och familj efter mitt eget schema och samtidigt göra ett grymt jobb och vara dedikerad uppgiften.

Det är jag som äger min kalender och ingen annan. Javisst, det kommer möten som jag måste gå på för att kunna göra mitt jobb. Det är ibland tillfällen då jag hellre skulle vilja ligga kvar i sängen än att gå upp men dessa är väldigt få. Eftersom jag själv bestämmer när jag ska arbeta, var jag ska sitta och vad som ska prioriteras i mitt arbete fungerar rollen som teknikkonsult väldigt bra med det så ökända ”livspusslet”.

Foto: Mikael Svensson.

Som relativt ny i branschen är mina erfarenheter inte gamla och ligger mig väldigt nära i tiden. Det är enkelt att lära från mina erfarenheter men samtidigt har jag mycket kvar att lära. Jag sitter fyra dagar i veckan på en och samma arbetsplats hos kund. Ett stort företag med massor med intressanta samhällsprojekt. Här ingår jag i den löpande projektavdelningen och får en bra insyn i deras arbetssätt och projektprocess. Den andra dagen, den jag inte ”sitter på kontoret” har jag fritt att upptäcka andra typer av projekt. Mindre men betydelsefulla. Bostäder, arenor, skolor och lokaler. Alla har sin charm och sina utmaningar. För mig är denna uppdelning optimal för min utveckling!

Konsultlivet är lite som studentlivet.. du är aldrig ledig men samtidigt alltid ledig. Eller så har jag valt att ha det i alla fall. Har jag en vecka med mycket jobb händer det att jag arbetar några timmar extra på kvällen eller på helgen. Har jag en vecka där jag och min sambo har planer på att åka iväg eller min träning behöver prioriteras kan jag enkelt göra detta utan att behöva ta ledigt eller få mindre den 25. Eftersom jag alltid ser till att anpassa min arbetstid efter vad som passar mig.

Dock arbetar jag nästan alltid vanliga kontorstider. Vetskapen om att kunna anpassa mig efter det som jag vill göra och måste göra är skönt och en frihet som gör att jag aldrig känner mig låst eller instängd.

Ansvar, frihet och flexibilitet i arbetslivet är mina nycklar till att få livspusslet att bli enkelt att lägga!

 

Så är det att vara teknikkonsult

Med fyra år som byggkonsult inom samma koncern så är det fortfarande mycket jag inte vet om att vara teknikkonsult. När jag gick med i STD-företagens forum Young Professionals fick jag höra hur de andra jobbade. Trots att vi alla är teknikkonsulter så ser vår vardag väldigt olika ut, inte enbart för att vi jobbar inom olika områden, utan eftersom att våra företag har varierande upplägg eller uppdrag av olika karaktär.

Själv har jag ofta mindre projekt som pågår under en kortare period. Jag har flera projekt som löper samtidigt och ofta är kunderna lekmän i bostadsrättsföreningar. Min huvudsakliga arbetsplats är mitt kontor, som jag bara lämnar för möten och besiktningar. Bland medlemmarna i Young Professionals finns teknikkonsulter som jobbar med stora projekt som löper över flera år, som dessutom har många andra konsultfirmor inblandade. Det finns också de som sitter hos en företagskund på heltid och åker till möten på sitt eget företag – raka motsatsen till hur jag har det.

Det är just det som är det fina med att jobba som teknikkonsult, valmöjligheterna är närmast oändliga. Du kan till exempel välja att jobba brett och syssla med många saker samtidigt, eller nischa dig på ett avgränsat detaljområde.

Vad passar dig bäst?

 

Natalie Sjölander

Projektledare på Rotpartner

 

 

Början på resan som teknikkonsult!

Tänk dig ett projektteam på 20 personer som på en bestämd tid ska leverera en ny kemifabrik. Det enda du har framför dig är ett tomt husskal och en kemisk process. Äventyret kan börja!

I mitt arbete som teknikkonsult idag finns jag nära Projektledaren och tar ansvar för stort och smått- från ekonomi- och tidplansarbete till att se till att alla som ska arbeta hos oss har passerkort och kommer in i lokalerna. Som relativt ny på arbetsmarknaden är det här en perfekt roll eftersom man får insikt i alla delar av projektet och även ha ett falköga för att säkerställa att vi håller budget och tidplan! Om ett år eller två är det jag som ska leda teamet..

På Civilingenjörsprogrammet i Kemiteknik vid Uppsala Universitet läste vi om molekyler och kemiska bindningar på en detaljerad nivå men också om hur uppskalning av en process går till. Även om kemi på molekylnivå inte är mitt primärområde i yrkeslivet så har det gett en bra grundförståelse för hur processindustrin fungerar. (Dessutom är det extra roligt att diskutera med projektets kemist vid fikabordet.) Min tanke när jag studerade var ändå att lära mig saker på en bred front och läste därför sista året på Entreprenörskolan i Uppsala. Kombinationen blev teknik och affärsmässighet en gedigen grund för att en dag bli projektledare.

Teknikkonsultyrket var inte helt tydligt för mig men efter ett år i rollen stormtrivs jag! Att arbeta i ett passionerat team där varje man är specialist är otroligt spännande. Tänk att vi snart har en fabrik redo för att producera! När det här projektet är klart är det dags att inleda nästa och då kanske det handlar om att ta fram världens snabbaste rost för kaffebönor?

Är du intresserad av problemlösning och tycker om varierande arbetsmiljö tycker jag du ska fundera på att bli en av oss!

 

Lycka till!

Hur högt är högt?

I början av sommaren var det ett nyvaket gäng bostadsbyggare som lämnade Stockholm på väg ner till Malmö för att bena ut frågan ”Hur högt är högt?”. På vårt kontor i Malmö anordnades ett seminarium som riktade sig till kollegor, kunder och beställare där frågor som ”Hur kan man gestalta höga hus?”, ”Vad måste man ta hänsyn till vid högt bostadsbyggande?”, ”Vilka våningsantal medför ökade krav?” samt ”Blir det dramatiskt dyrare när husen når en viss höjd?” diskuterades. Vi fick också en historisk genomgång med referenser till gotik och ”takkronor” samt en guidad rundtur till projekt i Malmö och Helsingborg. För mig som hyfsat nykläckt arkitekt var det fantastiskt att lyssna till inspel från de olika skråen och få höra andra aspekter på det här med att bygga högt från andra som vet, har gjort och vill.

Frågan om att bygga på höjden känns högst aktuell (pun intended) då Sveriges storstäder fortsätter växa och allt fler vill bo centralt. Genom att bygga på höjden får vi plats med fler på de få ytor som storstäderna har kvar. Själv har jag under hösten varit inblandad i ett projekt med ett 16 våningar högt hus i Farsta och i ett förslag på ett drygt 20 våningar högt hus i Solna – båda med intentionen att förutom att erbjuda många lägenheter på en liten yta också för att signalera dess existens på avstånd. Den symboliska funktionen med dessa höga byggnader är nämligen minst lika viktig som andra aspekter – se bara på de historiska kopplingarna till exempelvis kyrktornens strävan uppåt som tydligt visade byggnadens användningsområde och samhällsstatus. För mig som arkitekt är det viktigt i sådana här projekt att bibehålla en tydlig och väl genomtänkt gestaltning som kan klara budgetskärningar och rationaliseringar under projektets gång – det höga huset måste få vara ett landmärke som markerar sin plats i stadsbyggandet och inte bara utgöras av staplade lådor. Vi som betraktare och inte minst de som bor i områdena förtjänar mer.
Amanda Ersson
Amanda arbetar som bostadsritande arkitekt på White Arkitekter och har utbildat sig på KTH och i Chicago