Hur blev det så att jag jobbade inom konsultbranschen?

Hej och välkommen! Jag heter Max. I mitt första blogginlägg tänkte jag berätta om hur jag hamnade i konsultbranschen. Stegen jag tog dit började när jag var liten. När jag var yngre frågade alltid mina lärare mig vad jag skulle vilja ha som yrke när jag blev stor. Mitt svar varierade varje år utan undantag, men allt förändrades när jag var ungefär tio år gammal.

Jag besökte ofta bokaffären i vår stad med mina föräldrar på jakt efter nya böcker. En dag såg jag en bok med ett omslag med en stjärnhimmel och titeln Rocket Boys i stor text. När jag såg boken visste jag att denna gång var speciell och att jag måste ha boken med en gång. Jag bad mina föräldrar om att få köpa boken eftersom jag ville läsa den direkt. Efter att jag hade läst boken kändes det som att en damm hade brustit. Jag insåg att jag ville bli en ingenjör. Detta kändes som mitt första steg mot min karriär.

 Jag vet inte om ni kunde gissa det, men jag växte upp i USA med en svensk mor. Andra steget mot min karriär blev alltså när jag började på Northeastern University i Boston. Universitet i USA har oftast inga praktiker kopplade till programmet som man går på. Normalt sett studerar man bara teori tills man har tagit examen och först därefter letar man efter arbete inom ingenjörsbranschen. Mitt universitet var unikt med en fantastisk teoretisk utbildning som även är byggd runt flera långa praktiker.

Innan jag kom fram till universitetet var jag naiv och trodde att ingenjörer enbart jobbade med raketer eller flygplan. Min första praktik korrigerade direkt mina antaganden kring vad ingenjörer gjorde.­­­­­ Om jag använder ett gammalt engelskt talesätt fick jag ’an eye-opening experience’ för det kändes som att jag kunde kasta en sten var som helst och hitta en helt ny bransch för ingenjörer.

Fast nu hade jag ett stort problem. Var vill jag hamna? Vad kommer att hända mig om jag fastnar i en bransch som jag inte trivs i? En av mina professorer rekommenderade mig att jag borde prova en ny bransch på varje praktik tills jag hittar branschen som passar mig bäst. Det tog ett par praktiker och ett par år innan jag fattade ett beslut; alla branscher är roliga och ger spännande utmaningar. Så fort jag fick mitt universitetsdiplom var jag på jakt efter nästa uppdrag för min dröm var att jobba i många olika branscher och länder. Sista steget var när jag hade tröttnat på den stressiga arbetsmiljön i USA och därför sökte jobb i Sverige. Ett av företagen jag sökte jobb på kontaktade mig och då utforskade jag dem och såg att de arbetade inom konsultbranschen. På samma sätt som när Rocket Boys styrde mig till att utbilda mig till ingenjör insåg jag att det mest optimala arbetet för mig skulle vara att få arbeta inom  konsultbranschen. Jag rekommenderar starkt konsultbranschen för alla nyutbildade ingenjörer. Det är den optimala branschen för att få en möjlighet att prova olika ingenjörsinriktningar, antingen tills man har hittat den inriktning man trivs bäst med eller om du är som jag och vill stanna kvar eftersom det är konsultbranschens omväxling och nya utmaningar vi trivs med.

Hur blev jag teknikkonsult? – Så här gick det till

Hur blev jag konsult inom teknisk dokumentation? Det skulle kunna beskrivas med att “jag halkade in på ett bananskal”. Efter examen sökte jag alla möjliga jobb inom sådant min utbildning hade handlat om; miljö, hållbarhet, energisystem, samhällsbyggnad, med mera, med mera. Om ordet “dokumentationsspecialist” dykt upp bland jobbannonserna då hade det inte fångat min uppmärksamhet. En dag fick jag dock anledning att ta reda på dess innebörd. Jag fick ett meddelande på LinkedIn med en fråga om huruvida jag kunde vara intresserad av att arbeta med dokumentation hos ett stort elnätsföretag. Jag läste på lite och bestämde mig för att gå på intervju. Det ledde till att jag helt plötsligt var dokumentationsspecialist hos elnätsföretaget Ellevio, något jag aldrig kunnat gissa några månader tidigare. Ett och ett halvt år senare arbetar jag fortfarande här, med dokumentation och som konsult, men i en lite annan tjänst och anställd av ett annat konsultföretag; Etteplan. 

Jag trivdes helt enkelt på arbetsplatsen och inom området. För att beskriva teknisk dokumentation väldigt kort så kan det handla om att sammanställa viktig information i ritningar och i databaser. Det kan också handla om att skapa struktur och rutiner som gör att företagets dokumentation verkligen skapas, hålls uppdaterad och kan användas. Om ingen litar på eller ens hittar den information som finns är den inte mycket värd. Det här arbetet känns viktigt och passar mig bra. 

Konsultyrket kan se ut på många sätt. En vanlig uppfattning, som också jag bildade mig under studietiden, är att: en konsult byter arbetsplats ofta, har varierande uppgifter och är stressad. Det är nog sant för någon någonstans tyvärr. De två förstnämnda kan dock stämma utan den sistnämnda, hos en bra arbetsgivare. 

Min konsultroll ser lite annorlunda ut. Jag arbetar inte åt mer än en kund och mitt uppdrag här har inget slutdatum. Det gör att mitt arbete faktiskt inte ser så annorlunda ut än om jag varit Ellevio-anställd. En skillnad är dock att jag inte bara har kollegor här, utan även hos andra liknande företag. Det är en stor fördel att lätt kunna dela kunskap och erfarenheter med personer utanför sin egen verksamhet när det behövs. En annan fördel för konsulten är att den lättare kan byta inriktning eller arbetsplats utan att säga upp sig. Den här variationsmöjligheten skänker snarare trygghet än stress. Jag tror att yrket “konsult”, med sina många inriktningar och utformningar, passar för många.

Josefines exjobb blev vägen till anställning

Intresset för matte ledde Josefine till samhällsbyggnadsprogrammet på Chalmers efter studenten, där masterskurserna i konstruktion var särskilt lockande. På en av kurserna undervisade Morgan Johansson, som också arbetar som teknisk specialist på Norconsult. Genom Morgan fick hon reda på att det fanns ex-jobb att söka, som blev vägen till en anställning på Team Bro & Analys på Norconsult i Göteborg.

Josefine är civilingenjör inom Väg- och Vattenbyggnad med master i Structural Engineering and Building Technology. Hon skrev sitt ex-jobb på Norconsult under våren 2018, som handlade om FE-modellering av impulsbelastade betongkonstruktioner. När ex-jobbet var klart fick hon erbjudande om anställning, och hon tackade ja utan att tveka.

– Jag trivdes bra på företaget och i gruppen under hela ex-jobbsperioden, berättar Josefine. Här finns en prestigelös och ödmjuk stämning som jag verkligen gillar, och dessutom är de vana att handleda studenter. Det passar mig som gillar att ha ordning och reda, fortsätter hon.

Att ha gjort ex-jobb på Norconsult gjorde övergången till anställning lättare för både Josefine och hennes kollegor. Men att vara anställd är något helt annorlunda än att skriva uppsats konstaterar Josefine efter fyra månader på Norconsult.

– Det kändes tryggt att känna teamet sen innan och att vi hade ett förtroende för varandra redan när jag började. Men det är helt annan sak att börja jobba på riktigt. Även fast man får en någorlunda bild av det vet man ju inte i förväg hur ett konsultuppdrag går till exempelvis, säger hon.

Även övergången från skola till jobb har inneburit många förändringar. Att komma direkt från utbildningen gör att man har mycket att lära, men man har även fördelen att kunna se på verksamheten utifrån med nya ögon menar Josefine.

– Utbildningen är väldigt bred och teoretiskt, så stora delar av arbetet går till att lära mycket praktiskt som lagar och regler. Man har allt att vinna att lyssna på sin kollegors erfarenheter, säger Josefine.

Just nu arbetar hon för fullt med två olika projekt: dels med konstruktionen av en ny gång- och cykelbro i Upplands-Bro och dels med en bärighetsberäkning på en befintlig vägbro i Göteborg. Hon råder alla blivande samhällsbyggare till att vara nyfikna och intresserade av arbetsplatsen man hamnar på – och rekommenderar alla att söka till Norconsult såklart!

Vad ska du bli när du blir stor?

Om du hade frågat mig när jag var femton år så visste jag precis, jag hade nog faktiskt bestämt mig redan när jag var sju. Jag skulle bli Arkitekt! Vad jag fick denna bestämda idé ifrån är fortfarande lite oklart men det var var väl en kombination av intresset för att pyssla som liten och problemlösning som äldre som lockade. Med siktet inställt på arkitekturstudier så var det något mer som började intressera mig…ljud!

Det började på en restaurang utanför San Fransisco. Min syster pluggade på college och familjen var där på besök. På lunchen säger pappa – “Är det inte intressant hur vi kan sitta här och prata? Vi hör ett sorl från de andra gästerna men vi störs inte av deras konversationer. Är det inte intressant hur arkitektur och ljud samspelar?” Jag kunde inte annat än hålla med.

Precis som storasyster skulle jag studera utomlands. Arkitekturstudierna påbörjades därför i Edinburgh, Skottlands stolta huvudstad. Jag trodde att akustik skulle vara en självklar del av de obligatoriska momenten men så visade de sig inte alls vara fallet. Istället fick jag kämpa varje gång för att få involvera ljudaspekten i mina projekt. När jag senare gjorde masterutbildningen i Arkitektur på Chalmers Tekniska Högskola, tog jag tillfället att utföra examensarbetet i samarbete med en student från masterprogrammet ‘Sound and Vibration’. Det var bland det roligaste jag gjort och det öppnade dörrarna för möjligheter jag inte visste fanns. 

Under examensarbetet kom jag i kontakt med en grupp akustiker på Norconsult. Det visade sig att företaget även hade ett team arkitekter och inte bara i Göteborg utan också i Stockholm dit jag planerade att flytta efter examen. Ett och ett halv år senare arbetar jag på Norconsult för både Team Arkitektur och Team Akustik. Projekten varierar från stora till små där jag ibland går in rollen som arkitekt, akustikkonsult eller kanske det roligaste när jag får vara någonting däremellan.

 

Petra Sandberg, Norconsult

Efter två år på Ramböll tog han steget till WSP

Patrik Lidgren tog civilingenjörsexamen från Chalmers 2007, med inriktning väg och vatten. Efter två år på Ramböll tog han steget till WSP – först i Göteborg och sedermera i Umeå, där han idag jobbar som uppdragsansvarig för stora tunnelprojekt i Stockholm, t.ex. Citybanan och Slussens nya bussterminal.

Jag inspireras mycket av möjligheten att jobba i stora och utmanande generalkonsultuppdrag inom infrastruktur. Att få vara delaktig i att skapa framtidens städer och samhällen. Dessutom råder en öppen och framåtlutad kultur på WSP som skapar väldigt bra samarbete mellan avdelningar och affärsområden. Man vill göra bra ifrån sig; man vill göra ett bra jobb.

Under mina första tre år på WSP jobbade jag heltid med Citybanan, som ansvarig för konstruktionerna som ansluter till existerande t-bana, i station Stockholm City. Citybanan invigs nu i sommar och jag känner mig väldigt stolt över att det blivit så lyckat. Projektet representerar också på ett bra sätt vad vi rent generellt ofta jobbar med inom WSP, nämligen att skapa något bestående – en bättre stad.

Från WSP-bloggen.

Young Professionals på RiNord konferensen, denna gång i Helsingfors!

Svenska Teknik & Designföretagens yngre råd, Young Professionals var på plats på den årliga RiNord konferensen. I Helsingfors träffades ledamöter i motsvarande nätverk från alla de nordiska länderna. Det diskuterades erfarenheter från branschen och möjligheter till samarbeten. Det var ett inspirerande möte och vi var överens om en sak…Varför försöka uppfinna hjulet, det gjordes ju för flera tusen år sedan?

RiNord (Rådgivande ingenjörer i Norden) är en konferens som hålls för nordiska representanter inom branschorganisationen för teknikkonsulter inom arkitekt-, samhällsbyggnad- och industrisektorn. Konferensen syftar till att diskutera trender, likheter och olikheter mellanländerna.

Young Professionals (YP) är en arbetsgrupp inom Svenska Teknik och Designföretagen. Den består av yngre medarbetare från ett antal medlemsföretag som arbetar med att synliggöra branschen och teknikkonsultens intressanta utvecklingsmöjligheter bland studenter.

På årets RiNord konferens var YP från Finland, Danmark, Norge och nytt för i år, även Island representerade. Mötet började med en redogörelse av vilka frågor varje nätverk arbetar med i de olika länderna. Gemensamt för nästan samtliga grupper var den rådande kompetensbristen inom branschen samt hur vi på bästa sätt kan nå studenter för att belysa möjligheterna med våra yrken. Det var tydligt att vi brottades med samma problem fast på varsina håll, utan att ta nytta av varandras ideér och erfarenheter. Detta ville vi råda bot på och det bestämdes att vi från och med nu ska dokumentera alla våra aktiviteter och dela med oss av detta till de andra YP-grupperna. I gengäld får vi alla en bank av workshops som är anpassade till frågan om ‘kompetensbrist inom branschen’. Hur praktiskt är inte det? 

Vidare diskuterades möjligheter och fördelarna för oss inom YP att nätverka med konsulter inom branschen från andra expertområden. Danmark hade med hjälp av EU-bidrag nyligen anordnat en resa till Bryssel där styrelsemedlemmarna hade fått chansen att förstå varandra ännu bättre.

Vi var alla tacksamma för att få vara på plats i Helsingfors och nätverka med kollegor från andra discipliner och ville ge denna möjlighet till alla styrelsemedlemmar. Vi kom fram till att en gemensam YP-resa kanske är svarat. Nu är vi i full gång med planeringen och hoppas kunna erbjuda alla styrelsemedlemmar i de nordiska länderna att mötas i Bryssel under hösten 2019.

Är du intresserad av att utveckla branschen? Vill du arbeta som teknikkonsult och vara länken mellan studenter och arbetslivet? Kanske är du vår nya styrelsemedlem som nästa höst möter våra fantastiska kollegor från de andra Nordiska länderna? Bryssel here we come!

Petra Sandberg, Arkitekt/Akustikkonsult på Norconsult

Upptäcksresande i yrkeslivet – Livet som praktikant på Liljewall arkitekter

Ett arkitektkontor på sjunde våningen på Södermalm i Stockholm är för några månader min arbetsplats. Här kommer en liten glimt från min tid som landskapsarkitektpraktikant.

När jag öppnar glasdörren möts jag av doften av nybryggt kaffe och ljudet från smattrande tangentbord. Några värmeljus är tända och ute piskar regnet i 45 graders vinkel. Liljewall är ett arkitektkontor som startade i Göteborg för drygt 40 år sedan. Stockholmskontoret, där jag gör praktik, har bara funnits i fem år och är lite mindre till storleken. Här samarbetar landskapsarkitekter, husarkitekter och ingenjörer tillsammans med en ljusdesigner och en inredningsarkitekt, kort sagt en blandad kompott på cirka 40 personer.

Som landskapsarkitektstudent kommer jag från en utbildning totalt skild från husarkitekternas både i innehåll och placering i landet (landskapsarkitekt blir man bara på två ställen i landet, på Alnarp nere i Skåne och Ultuna utanför Uppsala). Därför är mötet med andra arkitekter så spännande. På vilket sätt skiljer sig våra utbildningar, tänkesätt och de skalor vi arbetar i? Kan våra arbetssätt berika varandra? Vart går egentligen gränsen mellan våra områden? Det spelar ju till exempel stor roll för placeringen av ett hus hur det ser ut utanför. Detta och mycket annat kan avhandlas på de viktiga frukost- och fikastunderna, som på Liljewall intas vid ett långbord fullt med pallar runt. Här sker mycket inspirations- och kunskapsutbyte.

Första tiden på kontoret bjuder på en djupdykning i det omfattande mappsystemet. Om olika arkitekter ska kunna gå in och ut ur projekt måste alla ritningar och dokument läggas på rätt ställe och följa samma mönster. Jag känner som om jag just lärt mig simma och nu ska ut på djupt vatten och in i en labyrint på samma gång. Jag blir dock stärkt av att de andra praktikanterna verkar känna något liknande. Att förstå någon annans system, hur logiskt det än är, kräver såklart lite tid.

Hur är det då att arbeta på ett arkitektkontor? Det varierar förstås mellan olika kontor och är heller inget man kan lära sig på en utbildning. Det går bara att lära sig på plats, vilket jag tycker är det fina med att vara praktikant. Att få ta del av känslan och hierarkin på kontoret, olika samarbeten, flödet av uppdrag, dynamiken, arbetstoppar och dalar, vi-känsla och att ha ett gemensamt uppdrag. Att vara praktikant innebär också att saker och ting man lärt sig under utbildningen faller på plats och landar i en verklighet, det jag ritar är plötsligt på riktigt!

Som praktikant på Liljewall får jag delta i många olika projekt. Ena dagen sitter jag och beräknar olika ytor på ett torg och nästa dag får jag följa med ut på platsbesök för att inventera inför en bryggpromenad i ett helt annat projekt. Ytterligare en annan dag ritar jag en skolgård för en ny detaljplan eller gör en beräkning för grönytefaktor. Att arbeta som landskapsarkitekt på ett konsultkontor visar sig vara både omväxlande och spännande, och det verkar lovande inför framtiden. Nu är det dags för eftermiddagsfika och rundpingis.

/Ia Neumüller, landskapsarkitektpraktikant hos Liljewalls arkitekter

Möt WSP:s Erik Bellander!

Erik Bellander blev anställd på dåvarande Sjölanders (idag WSP Sverige) direkt efter gymnasiet, 4-årig teknisk linje på Åsö Gymnasium i Stockholm. Han började som biträdande konstruktör och har sedan dess gjort karriär inom WSP som konstruktör, uppdragsansvarig och gruppchef. Idag är han avdelningschef för Elteknik i Stockholm, med närmare 80 medarbetare i sin avdelning. 

Varför trivs du med att jobba på WSP?

Vi tar vårt jobb på största allvar, och vi arbetar hårt för att leverera bästa möjliga resultat för våra uppdragsgivare. Samtidigt råder en mycket god stämning, ett uppmuntrande arbetsklimat och en allmänt inkluderande attityd. Jag trivs även mycket bra med variationen mellan å ena sidan de stora och komplexa projekten – som exempelvis Mall of Scandinavia där vi haft upp till 35 personer som jobbat samtidigt – och å andra sidan de mindre och kortare uppdragen.

Vad ser du för framtid för dig och för WSP?

Jag är stolt över WSP som bolag. Det har hänt, och händer fortfarande hela tiden, så mycket med företaget. När jag började på dåvarande Sjölanders var det ett bolag med 350 anställda, och sedan dess har vi utvecklats till att idag vara över 4 000 medarbetare bara i Sverige, och över 42 000 globalt. Extra kul och inspirerande är det faktum att vi inte bara följt med i utvecklingen i branschen i allmänhet, vi har snarare drivit den. Det ser jag verkligen fram emot att få fortsätta vara en del av.

Vem skulle du rekommendera att börja på WSP och varför?

WSP passar alla erfarenhetsnivåer, från ny-exade biträden till rutinerade specialister eller seniora chefer. Vi är bra på att ta hand om kompetens. Här finns alla möjligheter att vidareutbilda sig, jobba i spännande projekt, utvecklas och jobba internationellt. Det finns en diversitet i personlighetstyper och ett utrymme att utvecklas för alla, oavsett om det är som chef eller som teknikorienterad specialist.

50 grymma rekryterare

För ett par veckor sedan efterlystejag nomineringar av personer som stod ut inom området rekrytering. Jag menade att det saknades profiler inom vårt yrke men det är med glädje jag konstaterar att det egentligen inte är så utan att vi som profession bara varit lite mindre framgångsrika på att lyfta fram dem. Över 450 nomineringar har inkommit – tack för alla som har tagit sig tid att nominera och skriva långt och upplyftande. Att göra ett urval bland alla dessa fantastiska nomineringar har varit klurigt men ett roligt arbete – som tagit något mer tid i beaktande än vad jag först räknat med. Det skriver Fredrik Johnsson i ett blogginlägg.

Här kan ni se hela listan.

Efter att ha gått igenom nomineringarna kan jag, liksom förra gången, notera att de flesta kan placeras i framkant inom 1, 2 eller möjligen 3 kategorier som jag listade i förra inlägget– sällan mer. Vad som egentligen är ”Bra” och ”Bäst” beror därför på vilken typ av rekryterarroll det handlar om. Jag vill även poängtera att bland de som nominerat så har personer som verkar inom IT / Tech varit något överrepresentativa. Misstänkt på grund av att man i större utsträckning tagit del av ett blogginlägg som utlyser en nomineringsrunda. Resultatet blir följaktligen därefter men viss tonvikt på rekryterare inom just IT / Tech.

Jag har sammanställt en icke numrerad ”topp 50” över rekryterare som på olika sätt utmärkt sig och nominerats av chefer / kollegor / ex-kollegor / kunder /. Notera att listan troligen inte består av Sveriges 50 bästa rekryterare rakt upp och ned, men sannolikt ett gäng som befinner sig i framkant. Jag vill också passa på att uttrycka min beundran över de personkampanjer som tydligt har tagit plats; både kvantitet i antal röster men framförallt kvalitet i prestation (genom fritextnomineringar) har legat till grund för listan. Ett sista förbehåll är att listan givetvis präglas av en god dos subjektivitet och att den till ett visst mått är präglad av min egen förförståelse för rekrytering – samt eventuella brist på densamma.

/Fredrik Johnsson

Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns