Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns

Beräkningar som förverkligar visioner

Beräkningsingenjör/konstruktör/statiker, benämningen varierar beroende på företag men principen är den samma. På VBK jobbar vi beräkningsingenjörer helt enkelt med att räkna på hus. Just nu har vi dessutom fått chansen att vara med i ett av de stora projekten som kommer förändra Göteborgs skyline: Karlatornet.

Karlatornet.

Först definieras en idé, därefter ett koncept och det är här vi kommer in i bilden. Vi ska verifiera det statiska systemet. Hur långa spännvidder är möjliga i den öppna planlösningen, hur tjocka måste de bärande väggarna vara och hur designar vi knytpunkterna? Du räknar, du strukturerar, du samordnar, och sedan räknar du om det igen.

Allt blir satt på sin spets när vi pratar om prestigeprojekten: de stora arenorna, de grandiosa hotellen och framförallt de höga husen. Karlatornet, nordens högsta byggnad, projekteras just nu i Göteborg. Många konsulter är involverade och det som gör projektet unikt är dess förutsättningar. Vår roll blir att bemöta allt det som sätter begränsningar för projektet. Vi är problemlösare.

Göteborg är känt för att ha mycket lera, en lera med ovanligt dålig kapacitet att grundlägga på. Det första vi var tvungna att fokusera på var grundläggningsmetoden. VBKs metod ställer höga krav på alla inblandade, men den är essentiell i ett så unikt projekt.

Sedan har vi det här med vindlast. Det blåser en del på västkusten, det vet speciellt alla vi inflyttade som någonsin trott att ett paraply ska stå sig mot regnet. Ett högre hus innebär mer komplexa analyser. Stabiliteten måste vara intakt. Det som i slutändan är viktigast i projektet är att alla olika konsulter samarbetar. Vi som konstruerar bidrar bara med en del av helheten. Som konsult har du möjlighet att rikta in dig på det just du är intresserad av och du har chans att bli riktigt duktig. Din kompetens kommer att efterfrågas och du kan svara på frågor ingen annan i projektet kan. Du får vara med och skapa något riktigt stort och med lite tur något riktigt högt.

 

Text: Emy Tiderman

Livspusslet är lätt att lägga som konsult!

Att arbeta som konsult ger mig frihet, ansvar och flexibilitet. Detta får mig att alltid känna mig motiverad att gå till jobbet, att kunna passa in mina fritidsaktiviteter och familj efter mitt eget schema och samtidigt göra ett grymt jobb och vara dedikerad uppgiften.

Det är jag som äger min kalender och ingen annan. Javisst, det kommer möten som jag måste gå på för att kunna göra mitt jobb. Det är ibland tillfällen då jag hellre skulle vilja ligga kvar i sängen än att gå upp men dessa är väldigt få. Eftersom jag själv bestämmer när jag ska arbeta, var jag ska sitta och vad som ska prioriteras i mitt arbete fungerar rollen som teknikkonsult väldigt bra med det så ökända ”livspusslet”.

Foto: Mikael Svensson.

Som relativt ny i branschen är mina erfarenheter inte gamla och ligger mig väldigt nära i tiden. Det är enkelt att lära från mina erfarenheter men samtidigt har jag mycket kvar att lära. Jag sitter fyra dagar i veckan på en och samma arbetsplats hos kund. Ett stort företag med massor med intressanta samhällsprojekt. Här ingår jag i den löpande projektavdelningen och får en bra insyn i deras arbetssätt och projektprocess. Den andra dagen, den jag inte ”sitter på kontoret” har jag fritt att upptäcka andra typer av projekt. Mindre men betydelsefulla. Bostäder, arenor, skolor och lokaler. Alla har sin charm och sina utmaningar. För mig är denna uppdelning optimal för min utveckling!

Konsultlivet är lite som studentlivet.. du är aldrig ledig men samtidigt alltid ledig. Eller så har jag valt att ha det i alla fall. Har jag en vecka med mycket jobb händer det att jag arbetar några timmar extra på kvällen eller på helgen. Har jag en vecka där jag och min sambo har planer på att åka iväg eller min träning behöver prioriteras kan jag enkelt göra detta utan att behöva ta ledigt eller få mindre den 25. Eftersom jag alltid ser till att anpassa min arbetstid efter vad som passar mig.

Dock arbetar jag nästan alltid vanliga kontorstider. Vetskapen om att kunna anpassa mig efter det som jag vill göra och måste göra är skönt och en frihet som gör att jag aldrig känner mig låst eller instängd.

Ansvar, frihet och flexibilitet i arbetslivet är mina nycklar till att få livspusslet att bli enkelt att lägga!

 

Så är det att vara teknikkonsult

Med fyra år som byggkonsult inom samma koncern så är det fortfarande mycket jag inte vet om att vara teknikkonsult. När jag gick med i STD-företagens forum Young Professionals fick jag höra hur de andra jobbade. Trots att vi alla är teknikkonsulter så ser vår vardag väldigt olika ut, inte enbart för att vi jobbar inom olika områden, utan eftersom att våra företag har varierande upplägg eller uppdrag av olika karaktär.

Själv har jag ofta mindre projekt som pågår under en kortare period. Jag har flera projekt som löper samtidigt och ofta är kunderna lekmän i bostadsrättsföreningar. Min huvudsakliga arbetsplats är mitt kontor, som jag bara lämnar för möten och besiktningar. Bland medlemmarna i Young Professionals finns teknikkonsulter som jobbar med stora projekt som löper över flera år, som dessutom har många andra konsultfirmor inblandade. Det finns också de som sitter hos en företagskund på heltid och åker till möten på sitt eget företag – raka motsatsen till hur jag har det.

Det är just det som är det fina med att jobba som teknikkonsult, valmöjligheterna är närmast oändliga. Du kan till exempel välja att jobba brett och syssla med många saker samtidigt, eller nischa dig på ett avgränsat detaljområde.

Vad passar dig bäst?

 

Natalie Sjölander

Projektledare på Rotpartner

 

 

Början på resan som teknikkonsult!

Tänk dig ett projektteam på 20 personer som på en bestämd tid ska leverera en ny kemifabrik. Det enda du har framför dig är ett tomt husskal och en kemisk process. Äventyret kan börja!

I mitt arbete som teknikkonsult idag finns jag nära Projektledaren och tar ansvar för stort och smått- från ekonomi- och tidplansarbete till att se till att alla som ska arbeta hos oss har passerkort och kommer in i lokalerna. Som relativt ny på arbetsmarknaden är det här en perfekt roll eftersom man får insikt i alla delar av projektet och även ha ett falköga för att säkerställa att vi håller budget och tidplan! Om ett år eller två är det jag som ska leda teamet..

På Civilingenjörsprogrammet i Kemiteknik vid Uppsala Universitet läste vi om molekyler och kemiska bindningar på en detaljerad nivå men också om hur uppskalning av en process går till. Även om kemi på molekylnivå inte är mitt primärområde i yrkeslivet så har det gett en bra grundförståelse för hur processindustrin fungerar. (Dessutom är det extra roligt att diskutera med projektets kemist vid fikabordet.) Min tanke när jag studerade var ändå att lära mig saker på en bred front och läste därför sista året på Entreprenörskolan i Uppsala. Kombinationen blev teknik och affärsmässighet en gedigen grund för att en dag bli projektledare.

Teknikkonsultyrket var inte helt tydligt för mig men efter ett år i rollen stormtrivs jag! Att arbeta i ett passionerat team där varje man är specialist är otroligt spännande. Tänk att vi snart har en fabrik redo för att producera! När det här projektet är klart är det dags att inleda nästa och då kanske det handlar om att ta fram världens snabbaste rost för kaffebönor?

Är du intresserad av problemlösning och tycker om varierande arbetsmiljö tycker jag du ska fundera på att bli en av oss!

 

Lycka till!

Hur högt är högt?

I början av sommaren var det ett nyvaket gäng bostadsbyggare som lämnade Stockholm på väg ner till Malmö för att bena ut frågan ”Hur högt är högt?”. På vårt kontor i Malmö anordnades ett seminarium som riktade sig till kollegor, kunder och beställare där frågor som ”Hur kan man gestalta höga hus?”, ”Vad måste man ta hänsyn till vid högt bostadsbyggande?”, ”Vilka våningsantal medför ökade krav?” samt ”Blir det dramatiskt dyrare när husen når en viss höjd?” diskuterades. Vi fick också en historisk genomgång med referenser till gotik och ”takkronor” samt en guidad rundtur till projekt i Malmö och Helsingborg. För mig som hyfsat nykläckt arkitekt var det fantastiskt att lyssna till inspel från de olika skråen och få höra andra aspekter på det här med att bygga högt från andra som vet, har gjort och vill.

Frågan om att bygga på höjden känns högst aktuell (pun intended) då Sveriges storstäder fortsätter växa och allt fler vill bo centralt. Genom att bygga på höjden får vi plats med fler på de få ytor som storstäderna har kvar. Själv har jag under hösten varit inblandad i ett projekt med ett 16 våningar högt hus i Farsta och i ett förslag på ett drygt 20 våningar högt hus i Solna – båda med intentionen att förutom att erbjuda många lägenheter på en liten yta också för att signalera dess existens på avstånd. Den symboliska funktionen med dessa höga byggnader är nämligen minst lika viktig som andra aspekter – se bara på de historiska kopplingarna till exempelvis kyrktornens strävan uppåt som tydligt visade byggnadens användningsområde och samhällsstatus. För mig som arkitekt är det viktigt i sådana här projekt att bibehålla en tydlig och väl genomtänkt gestaltning som kan klara budgetskärningar och rationaliseringar under projektets gång – det höga huset måste få vara ett landmärke som markerar sin plats i stadsbyggandet och inte bara utgöras av staplade lådor. Vi som betraktare och inte minst de som bor i områdena förtjänar mer.
Amanda Ersson
Amanda arbetar som bostadsritande arkitekt på White Arkitekter och har utbildat sig på KTH och i Chicago

Aktivitetsbaserat – med skräckblandad förtjusning

De flesta har nog idag hört talas om aktivitetsbaserade kontor. Många ryser av tanken på att trängas på öppna ytor och inte kunna sitta i fred, bland bilder på barnen och röriga men strukturerade pappershögar. Själv ser jag det som befriande att inte vara låst till en sittplats, utan själv kunna välja plats efter humör och arbetsuppgift.

I konsultbranschen blir det allt vanligare med aktivitetsbaserat eftersom man på så sätt kan ha färre arbetsplatser. På ett företag där de anställda är ute på uppdrag en stor del av arbetstiden kan det lätt eka tomt mellan skrivborden. För mig känns ett aktivitetsbaserat kontor självklart på en arbetsplats som min. Vi har nya uppdrag med olika projektgrupper varje månad. Då känns det naturligt att sitta bredvid de man jobbar med för tillfället. Det kan också vara bra erfarenhetsåterföring att ibland sitta bredvid den man inte jobbar tillsammans med så ofta.

Alla är vi olika och har olika behov. Tur att det också finns företag som skiljer sig åt! Med ett aktivitetsbaserat kontor tror jag att vi kan täcka in fler av de behov som finns hos de anställda, genom att erbjuda flexibilitet och valmöjligheter. Idag väljer jag att skriva blogginlägg halvt liggandes i vår nya soffa.

 

Natalie Sjölander

Projektör på Rotpartner

Från KTH till Qatar

Jag som skriver det här inlägget heter Victor Olsson. Sedan i november bor jag i Doha i Qatar där jag jobbar i ett av många projekt som i slutändan ska leda till att ett helt nytt tunnelbanesystem, som ska stå färdigt inför fotbolls-VM 2022. Jag har en examen från Samhällsbyggnadsprogrammet på KTH med inriktning mot projektledning. Sedan jag blev färdig med skolan fått har jag fått möjligheten att jobba med projektledning hos Ramböll.

Under mitt fjärde år på KTH var jag utbytesstudent i Singapore, där jag fick blodad tand för livet utomlands. När jag började söka jobb var jag mån om att hitta en arbetsgivare som ger sina yngre medarbetare frihet under ansvar och som dessutom skulle kunna erbjuda arbete utomlands. Redan från starten av min anställning var jag tydlig med att jag gärna skulle åka utomlands och jobba, och hösten 2014 dök den efterlängtade chansen upp.

På kontoret i Qatar sitter jag med ett gäng andra konsulter från Ramböll. Vi kommer från olika hörn av världen, bland annat Nya Zeeland, Malaysia, Norge och Sverige. Blandningen av människor ger en spännande arbetsmiljö, och personligen tycker jag att bland det mest intressanta med att jobba utomlands är alla olika personligheter man möter. Var och en har sin egen historia, och kommer ofta från olika kulturer. Det är en riktig reality check som ger många nya insikter och perspektiv yrkesmässigt – men lika mycket på ett personligt plan.

För dig som kanske funderar på om arbetslivet i ett annat land är något du vill pröva på kan jag starkt rekommendera att ta kontakt med någon av de många teknikkonsulter som jobbar internationellt. Var tydlig med dina önskemål och hör med företagen vad de har att erbjuda.

Stå för vad du tycker och glöm inte bort att lyssna noga på alla människor du möter. Alla har något att berätta och du kommer garanterat att lära dig massor om du är nyfiken och lyhörd.
Mitt sista tips är att aldrig backa för utmaningar och att aldrig låta rädslan få dig att tacka nej till något!

Lycka till!

/Victor

Resedagbok från en industridoktorand

Att vara industridoktorand är en resa. Varje resa är unik. Jag påbörjade min efter att ha arbetat några år som konsult inom fältet samhällsplanering och miljökonsekvensbeskrivning.    

Som industridoktorand stod jag bokstavligen med fötterna i två världar. Det var inte bara den fysiska arbetsplatsen som skilde sig åt utan det var verkligen som att beträda två olika världar med egna språk, normer, perspektiv och rutiner. Gemensamt var de höga förväntningarna på att jag skulle skapa eller till och med vara den eftersträvansvärda bron mellan de två världarna. Mellan akademi och praktik.

I början var förvirringen total. Sen bara ökade den tills jag ifrågasatte allt jag trodde jag visste något om. Långsamt lärde jag mig det nya språket och kulturen, bytte delvis världsbild och började känna mig rätt hemma. Blev lite som en av dom som befolkar den där andra världen, en forskare.

Efterhand uppstod så det motsatta problemet. Plötsligt insåg jag att språket jag kunde förut inte längre flödade lika lätt och det verkade finnas nya ord och begrepp som jag inte riktigt greppade. Och till råga på allt så verkade jag själv ha blivit svårare att förstå av mina konsultkollegor. Förvirring igen.

Tillslut så lade sig förvirringen även denna gång och jag började se att allt det här var en del av det där brobyggandet. Detta att förstå och känna sig hemma i två världar. Fungera som tolk för det som sker och sägs. Föra med sig tankar, perspektiv, kunskap, behov och lösningar fram och åter. Och det är här själva kärnan i industridoktorandidén ligger. Det är här synergierna skapas. Just i skärningspunkten mellan praktik och akademi.

Förutsättningarna för resan som industridoktorand skiljer sig otroligt mycket åt. Dels utifrån forskningsfokus och akademisk miljö och hur den är arrangerad i form av avtal mellan det specifika företaget inom industrin och universitetet. Men också på vem man själv är och de medresenärer man har turen (eller oturen) att dela resan med i form av handledare, kollegor och andra man möter inom forskningen och arbetet som konsult.

Jag har mött många under min resa. Ibland har konflikter uppstått, men i de allra flesta fall så har mötena hjälpt mig vidare. Jag har haft fördelen av att ha en ovanligt öppen och tillåtande arbetsgivare hos Tyréns och handledargrupp hos Sveriges lantbruksuniversitet. De har nyfiket delat min resa som forskningsmässigt visade sig sluta någon helt annanstans än vi från början trott. Och inte minst har jag mött ett flertal konsulter från olika konsultbolag som initierat och generöst delat sina tankar och handlingar med mig, vilket legat till grund för min forskning.

Så till slut jag kom ”hem” från min resa lite annorlunda än när jag åkte med nya erfarenheter, kunskap, perspektiv och nätverk. Det har varit oerhört berikande för mig som person och mina erfarenheter är idag en stor tillgång i mitt fortsatta jobb som konsult och forskare.

/Mari Kågström, Tyréns

 

Länk till avhandlingen http://pub.epsilon.slu.se/12937/
Länk till kortversion av avhandlingen http://62.13.72.13/fb/Tyren/Innovation%20Tyrens%20TT/HTM/index.html#5

Där den rastlöse finner ro

Det visade sig att min rastlöshet kom väl till pass i konsultbranschen. Som ung konsult får jag möjlighet att arbeta tillsammans med drivna kollegor i projekt som engagerar mig. Potentialen att växa i yrkesrollen är enorm, och utveklingskurvan går skarpt uppåt.

Under hösten 2014 läste jag det femte och sista år på civilingenjörsprogrammet i Miljö- och Vattenteknik i Uppsala och min högsta önskan var att rädda världen. Jag började se mig om efter exjobb och fick möjligheten att på Ramböll skriva om två av mina hjärtefrågor: vattenrening och klimat.

Efter 20 veckors slit hade jag inte bara levererat en rapport på masternivå, jag hade också fäst mig vid idén att vara konsult. Jag ville arbeta i det engagemang som jag såg omkring mig på kontoret. Och som den rastlösa person jag är såg jag möjligheten att använda min kapacitet till max.

Under mina drygt 4 månader som konsult har jag fått arbeta med allt från miljökonsekvensbeskrivningar till renovering av pumpstationer. Jag utvecklas och lär mig nya saker i rekordfart. Jag förbättrar mina styrkor och, kanske framför allt, urskiljer och utvecklar mina svagheter.

Att vara rastlös i konsultbranschen visade sig kunna vara passade. Med nyfikenhet och driv finns oändlig kunskap att hämta, och på större konsultbolag finns goda möjligheter att testa sig fram för att sedan utvecklas i den riktning man vill. Kort sagt, en utomordentlig kickstart på karriären.

Hanna Särnefält

Nyexaminerad Civilingenjör i Miljö- och Vattenteknik och arbetar som utredningsingenjör inom VA-Process på Ramböll