Vad ska du bli när du blir stor?

Om du hade frågat mig när jag var femton år så visste jag precis, jag hade nog faktiskt bestämt mig redan när jag var sju. Jag skulle bli Arkitekt! Vad jag fick denna bestämda idé ifrån är fortfarande lite oklart men det var var väl en kombination av intresset för att pyssla som liten och problemlösning som äldre som lockade. Med siktet inställt på arkitekturstudier så var det något mer som började intressera mig…ljud!

Det började på en restaurang utanför San Fransisco. Min syster pluggade på college och familjen var där på besök. På lunchen säger pappa – “Är det inte intressant hur vi kan sitta här och prata? Vi hör ett sorl från de andra gästerna men vi störs inte av deras konversationer. Är det inte intressant hur arkitektur och ljud samspelar?” Jag kunde inte annat än hålla med.

Precis som storasyster skulle jag studera utomlands. Arkitekturstudierna påbörjades därför i Edinburgh, Skottlands stolta huvudstad. Jag trodde att akustik skulle vara en självklar del av de obligatoriska momenten men så visade de sig inte alls vara fallet. Istället fick jag kämpa varje gång för att få involvera ljudaspekten i mina projekt. När jag senare gjorde masterutbildningen i Arkitektur på Chalmers Tekniska Högskola, tog jag tillfället att utföra examensarbetet i samarbete med en student från masterprogrammet ‘Sound and Vibration’. Det var bland det roligaste jag gjort och det öppnade dörrarna för möjligheter jag inte visste fanns. 

Under examensarbetet kom jag i kontakt med en grupp akustiker på Norconsult. Det visade sig att företaget även hade ett team arkitekter och inte bara i Göteborg utan också i Stockholm dit jag planerade att flytta efter examen. Ett och ett halv år senare arbetar jag på Norconsult för både Team Arkitektur och Team Akustik. Projekten varierar från stora till små där jag ibland går in rollen som arkitekt, akustikkonsult eller kanske det roligaste när jag får vara någonting däremellan.

 

Petra Sandberg, Norconsult

Efter två år på Ramböll tog han steget till WSP

Patrik Lidgren tog civilingenjörsexamen från Chalmers 2007, med inriktning väg och vatten. Efter två år på Ramböll tog han steget till WSP – först i Göteborg och sedermera i Umeå, där han idag jobbar som uppdragsansvarig för stora tunnelprojekt i Stockholm, t.ex. Citybanan och Slussens nya bussterminal.

Jag inspireras mycket av möjligheten att jobba i stora och utmanande generalkonsultuppdrag inom infrastruktur. Att få vara delaktig i att skapa framtidens städer och samhällen. Dessutom råder en öppen och framåtlutad kultur på WSP som skapar väldigt bra samarbete mellan avdelningar och affärsområden. Man vill göra bra ifrån sig; man vill göra ett bra jobb.

Under mina första tre år på WSP jobbade jag heltid med Citybanan, som ansvarig för konstruktionerna som ansluter till existerande t-bana, i station Stockholm City. Citybanan invigs nu i sommar och jag känner mig väldigt stolt över att det blivit så lyckat. Projektet representerar också på ett bra sätt vad vi rent generellt ofta jobbar med inom WSP, nämligen att skapa något bestående – en bättre stad.

Från WSP-bloggen.

Young Professionals på RiNord konferensen, denna gång i Helsingfors!

Svenska Teknik & Designföretagens yngre råd, Young Professionals var på plats på den årliga RiNord konferensen. I Helsingfors träffades ledamöter i motsvarande nätverk från alla de nordiska länderna. Det diskuterades erfarenheter från branschen och möjligheter till samarbeten. Det var ett inspirerande möte och vi var överens om en sak…Varför försöka uppfinna hjulet, det gjordes ju för flera tusen år sedan?

RiNord (Rådgivande ingenjörer i Norden) är en konferens som hålls för nordiska representanter inom branschorganisationen för teknikkonsulter inom arkitekt-, samhällsbyggnad- och industrisektorn. Konferensen syftar till att diskutera trender, likheter och olikheter mellanländerna.

Young Professionals (YP) är en arbetsgrupp inom Svenska Teknik och Designföretagen. Den består av yngre medarbetare från ett antal medlemsföretag som arbetar med att synliggöra branschen och teknikkonsultens intressanta utvecklingsmöjligheter bland studenter.

På årets RiNord konferens var YP från Finland, Danmark, Norge och nytt för i år, även Island representerade. Mötet började med en redogörelse av vilka frågor varje nätverk arbetar med i de olika länderna. Gemensamt för nästan samtliga grupper var den rådande kompetensbristen inom branschen samt hur vi på bästa sätt kan nå studenter för att belysa möjligheterna med våra yrken. Det var tydligt att vi brottades med samma problem fast på varsina håll, utan att ta nytta av varandras ideér och erfarenheter. Detta ville vi råda bot på och det bestämdes att vi från och med nu ska dokumentera alla våra aktiviteter och dela med oss av detta till de andra YP-grupperna. I gengäld får vi alla en bank av workshops som är anpassade till frågan om ‘kompetensbrist inom branschen’. Hur praktiskt är inte det? 

Vidare diskuterades möjligheter och fördelarna för oss inom YP att nätverka med konsulter inom branschen från andra expertområden. Danmark hade med hjälp av EU-bidrag nyligen anordnat en resa till Bryssel där styrelsemedlemmarna hade fått chansen att förstå varandra ännu bättre.

Vi var alla tacksamma för att få vara på plats i Helsingfors och nätverka med kollegor från andra discipliner och ville ge denna möjlighet till alla styrelsemedlemmar. Vi kom fram till att en gemensam YP-resa kanske är svarat. Nu är vi i full gång med planeringen och hoppas kunna erbjuda alla styrelsemedlemmar i de nordiska länderna att mötas i Bryssel under hösten 2019.

Är du intresserad av att utveckla branschen? Vill du arbeta som teknikkonsult och vara länken mellan studenter och arbetslivet? Kanske är du vår nya styrelsemedlem som nästa höst möter våra fantastiska kollegor från de andra Nordiska länderna? Bryssel here we come!

Petra Sandberg, Arkitekt/Akustikkonsult på Norconsult

Upptäcksresande i yrkeslivet – Livet som praktikant på Liljewall arkitekter

Ett arkitektkontor på sjunde våningen på Södermalm i Stockholm är för några månader min arbetsplats. Här kommer en liten glimt från min tid som landskapsarkitektpraktikant.

När jag öppnar glasdörren möts jag av doften av nybryggt kaffe och ljudet från smattrande tangentbord. Några värmeljus är tända och ute piskar regnet i 45 graders vinkel. Liljewall är ett arkitektkontor som startade i Göteborg för drygt 40 år sedan. Stockholmskontoret, där jag gör praktik, har bara funnits i fem år och är lite mindre till storleken. Här samarbetar landskapsarkitekter, husarkitekter och ingenjörer tillsammans med en ljusdesigner och en inredningsarkitekt, kort sagt en blandad kompott på cirka 40 personer.

Som landskapsarkitektstudent kommer jag från en utbildning totalt skild från husarkitekternas både i innehåll och placering i landet (landskapsarkitekt blir man bara på två ställen i landet, på Alnarp nere i Skåne och Ultuna utanför Uppsala). Därför är mötet med andra arkitekter så spännande. På vilket sätt skiljer sig våra utbildningar, tänkesätt och de skalor vi arbetar i? Kan våra arbetssätt berika varandra? Vart går egentligen gränsen mellan våra områden? Det spelar ju till exempel stor roll för placeringen av ett hus hur det ser ut utanför. Detta och mycket annat kan avhandlas på de viktiga frukost- och fikastunderna, som på Liljewall intas vid ett långbord fullt med pallar runt. Här sker mycket inspirations- och kunskapsutbyte.

Första tiden på kontoret bjuder på en djupdykning i det omfattande mappsystemet. Om olika arkitekter ska kunna gå in och ut ur projekt måste alla ritningar och dokument läggas på rätt ställe och följa samma mönster. Jag känner som om jag just lärt mig simma och nu ska ut på djupt vatten och in i en labyrint på samma gång. Jag blir dock stärkt av att de andra praktikanterna verkar känna något liknande. Att förstå någon annans system, hur logiskt det än är, kräver såklart lite tid.

Hur är det då att arbeta på ett arkitektkontor? Det varierar förstås mellan olika kontor och är heller inget man kan lära sig på en utbildning. Det går bara att lära sig på plats, vilket jag tycker är det fina med att vara praktikant. Att få ta del av känslan och hierarkin på kontoret, olika samarbeten, flödet av uppdrag, dynamiken, arbetstoppar och dalar, vi-känsla och att ha ett gemensamt uppdrag. Att vara praktikant innebär också att saker och ting man lärt sig under utbildningen faller på plats och landar i en verklighet, det jag ritar är plötsligt på riktigt!

Som praktikant på Liljewall får jag delta i många olika projekt. Ena dagen sitter jag och beräknar olika ytor på ett torg och nästa dag får jag följa med ut på platsbesök för att inventera inför en bryggpromenad i ett helt annat projekt. Ytterligare en annan dag ritar jag en skolgård för en ny detaljplan eller gör en beräkning för grönytefaktor. Att arbeta som landskapsarkitekt på ett konsultkontor visar sig vara både omväxlande och spännande, och det verkar lovande inför framtiden. Nu är det dags för eftermiddagsfika och rundpingis.

/Ia Neumüller, landskapsarkitektpraktikant hos Liljewalls arkitekter

Möt WSP:s Erik Bellander!

Erik Bellander blev anställd på dåvarande Sjölanders (idag WSP Sverige) direkt efter gymnasiet, 4-årig teknisk linje på Åsö Gymnasium i Stockholm. Han började som biträdande konstruktör och har sedan dess gjort karriär inom WSP som konstruktör, uppdragsansvarig och gruppchef. Idag är han avdelningschef för Elteknik i Stockholm, med närmare 80 medarbetare i sin avdelning. 

Varför trivs du med att jobba på WSP?

Vi tar vårt jobb på största allvar, och vi arbetar hårt för att leverera bästa möjliga resultat för våra uppdragsgivare. Samtidigt råder en mycket god stämning, ett uppmuntrande arbetsklimat och en allmänt inkluderande attityd. Jag trivs även mycket bra med variationen mellan å ena sidan de stora och komplexa projekten – som exempelvis Mall of Scandinavia där vi haft upp till 35 personer som jobbat samtidigt – och å andra sidan de mindre och kortare uppdragen.

Vad ser du för framtid för dig och för WSP?

Jag är stolt över WSP som bolag. Det har hänt, och händer fortfarande hela tiden, så mycket med företaget. När jag började på dåvarande Sjölanders var det ett bolag med 350 anställda, och sedan dess har vi utvecklats till att idag vara över 4 000 medarbetare bara i Sverige, och över 42 000 globalt. Extra kul och inspirerande är det faktum att vi inte bara följt med i utvecklingen i branschen i allmänhet, vi har snarare drivit den. Det ser jag verkligen fram emot att få fortsätta vara en del av.

Vem skulle du rekommendera att börja på WSP och varför?

WSP passar alla erfarenhetsnivåer, från ny-exade biträden till rutinerade specialister eller seniora chefer. Vi är bra på att ta hand om kompetens. Här finns alla möjligheter att vidareutbilda sig, jobba i spännande projekt, utvecklas och jobba internationellt. Det finns en diversitet i personlighetstyper och ett utrymme att utvecklas för alla, oavsett om det är som chef eller som teknikorienterad specialist.

50 grymma rekryterare

För ett par veckor sedan efterlystejag nomineringar av personer som stod ut inom området rekrytering. Jag menade att det saknades profiler inom vårt yrke men det är med glädje jag konstaterar att det egentligen inte är så utan att vi som profession bara varit lite mindre framgångsrika på att lyfta fram dem. Över 450 nomineringar har inkommit – tack för alla som har tagit sig tid att nominera och skriva långt och upplyftande. Att göra ett urval bland alla dessa fantastiska nomineringar har varit klurigt men ett roligt arbete – som tagit något mer tid i beaktande än vad jag först räknat med. Det skriver Fredrik Johnsson i ett blogginlägg.

Här kan ni se hela listan.

Efter att ha gått igenom nomineringarna kan jag, liksom förra gången, notera att de flesta kan placeras i framkant inom 1, 2 eller möjligen 3 kategorier som jag listade i förra inlägget– sällan mer. Vad som egentligen är ”Bra” och ”Bäst” beror därför på vilken typ av rekryterarroll det handlar om. Jag vill även poängtera att bland de som nominerat så har personer som verkar inom IT / Tech varit något överrepresentativa. Misstänkt på grund av att man i större utsträckning tagit del av ett blogginlägg som utlyser en nomineringsrunda. Resultatet blir följaktligen därefter men viss tonvikt på rekryterare inom just IT / Tech.

Jag har sammanställt en icke numrerad ”topp 50” över rekryterare som på olika sätt utmärkt sig och nominerats av chefer / kollegor / ex-kollegor / kunder /. Notera att listan troligen inte består av Sveriges 50 bästa rekryterare rakt upp och ned, men sannolikt ett gäng som befinner sig i framkant. Jag vill också passa på att uttrycka min beundran över de personkampanjer som tydligt har tagit plats; både kvantitet i antal röster men framförallt kvalitet i prestation (genom fritextnomineringar) har legat till grund för listan. Ett sista förbehåll är att listan givetvis präglas av en god dos subjektivitet och att den till ett visst mått är präglad av min egen förförståelse för rekrytering – samt eventuella brist på densamma.

/Fredrik Johnsson

Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns

Framtidens drömyrke

Tillsammans med representanter för Young Professionals från Danmark, Norge och Finland deltog jag i RiNord-konferensen som detta år hölls på Grönland. Under konferensen fokuserade vi på frågor som rör den rådande kompetensbristen i branschen och försökte reda ut vad framtidens teknikkonsulter egentligen vill ha. Vi grundade våra resonemang kring drömyrket och den perfekta arbetsplatsen i artiklar, statistik och i egna erfarenheter. Fokus lades på personer födda efter 1995; den så kallade Generation Z, som just nu börjar komma ut på arbetsmarknaden efter avslutade utbildningar: Vad värderar de, vilka kvaliteter eftersöker de i sitt arbetsliv, hur vill de jobba och vad har vi i teknikkonsultbranschen att erbjuda?

Nedan följer sju punkter som beskriver vad vi kom fram till:

  • Meningsfullhet

Generation Z har efter konstant exponering under sin uppväxt blivit väl medveten om miljö- och samhällsfrågor och strävar ofta i sitt liv efter självförverkligande genom att främja ”the three P’s”; People, Planet and Profit. Generation Z söker efter meningsfullhet, att tjäna ett större syfte och efter sätt att göra en märkbar positiv förändring i samhället.

  • ”Action”
    Den nya generationen växte upp omgiven av avancerad teknik och med smartphones, de är vana vid att vara konstant uppkopplade och att få omedelbar respons. De tenderar därför att vara otåliga, har ett behov av att få direkt feedback, och är ständigt redo att ta in ny information.

 

  • Uppskattning
    Förutom att feedbacken ska vara direkt behöver den också vara konstruktiv, med fördel positiv. Generation Z söker efter trygghet och känslan av att de hör hemma i sin arbetsgrupp eller på sin arbetsplats.

 

  • Delaktighet och utveckling
    Generation Z strävar ständigt efter att utvecklas professionellt och att förbättra sin arbetsinsats. De vill känna sig välkomna att delta i möten och i beslutsfattandeprocessen och söker möjligheter att få en ledande roll i projektgruppen eller i företaget.

 

  • Innovation och teknik-ambition
    De unga söker en arbetsplats med tekniska resurser som prioriterar innovation och ständig anpassning till ny teknik.

 

  • Stolthet
    Generation Z vill vara med i inspirerande projekt och jobba med något där resultaten är något att vara stolt över. De vill kunna se hur deras dagliga insats tjänar ett större syfte och lämnar ett avtryck.

 

  • Livbalans
    De unga idag är mindre benägna att flytta utomlands för jobb, än för bara ett par år sedan, och söker istället efter stabilitet i sina liv samt en bra balans mellan arbetsliv och familjeliv.

Under arbetet med att åskådliggöra våra uppfattningar om drömyrket och den perfekta arbetsplatsen för den nya generationen var det förvånansvärt hur likalydandes våra tankar var, oberoende av vilken del av branschen vi representerade eller vilket land vi bodde i. När vi sedan presenterade våra insikter för de övriga konferensdeltagarna – där medelåldern snarare var det dubbla jämfört med oss i Young Professionals – utbrast någon ”jag vill ju ha exakt samma saker”. Kanske är detta ett tecken på att teknikkonsulter, även de på VD-nivå, hänger med i utvecklingen och ständigt strävar efter en bättre situation för sig, sitt företag och branschen. Åtminstone hoppas jag det!

RiNord (Rådgivande ingenjörer i Norden) är en årlig konferens som hålls för nordiska representanter inom branschorganisationen för teknikkonsulter inom arkitekt-, samhällsbyggnad- och industrisektorn. Årets RiNord syftade till att diskutera utmaningar i branschen, men också utmaningar för världen; med fokus på hållbarhet- och klimatfrågor

Foto: Amanda Ersson

Beräkningar som förverkligar visioner

Beräkningsingenjör/konstruktör/statiker, benämningen varierar beroende på företag men principen är den samma. På VBK jobbar vi beräkningsingenjörer helt enkelt med att räkna på hus. Just nu har vi dessutom fått chansen att vara med i ett av de stora projekten som kommer förändra Göteborgs skyline: Karlatornet.

Karlatornet.

Först definieras en idé, därefter ett koncept och det är här vi kommer in i bilden. Vi ska verifiera det statiska systemet. Hur långa spännvidder är möjliga i den öppna planlösningen, hur tjocka måste de bärande väggarna vara och hur designar vi knytpunkterna? Du räknar, du strukturerar, du samordnar, och sedan räknar du om det igen.

Allt blir satt på sin spets när vi pratar om prestigeprojekten: de stora arenorna, de grandiosa hotellen och framförallt de höga husen. Karlatornet, nordens högsta byggnad, projekteras just nu i Göteborg. Många konsulter är involverade och det som gör projektet unikt är dess förutsättningar. Vår roll blir att bemöta allt det som sätter begränsningar för projektet. Vi är problemlösare.

Göteborg är känt för att ha mycket lera, en lera med ovanligt dålig kapacitet att grundlägga på. Det första vi var tvungna att fokusera på var grundläggningsmetoden. VBKs metod ställer höga krav på alla inblandade, men den är essentiell i ett så unikt projekt.

Sedan har vi det här med vindlast. Det blåser en del på västkusten, det vet speciellt alla vi inflyttade som någonsin trott att ett paraply ska stå sig mot regnet. Ett högre hus innebär mer komplexa analyser. Stabiliteten måste vara intakt. Det som i slutändan är viktigast i projektet är att alla olika konsulter samarbetar. Vi som konstruerar bidrar bara med en del av helheten. Som konsult har du möjlighet att rikta in dig på det just du är intresserad av och du har chans att bli riktigt duktig. Din kompetens kommer att efterfrågas och du kan svara på frågor ingen annan i projektet kan. Du får vara med och skapa något riktigt stort och med lite tur något riktigt högt.

 

Text: Emy Tiderman

Faran med en enda berättelse

Att arbeta med medborgardialoger innebär att du får ta del av flera olika berättelser om personers drömmar, vardagsliv och historia. Det bidrar till ökad kunskap om vad människor på en plats behöver och vill ha, och därmed i förlängningen att våra städer byggs för alla.

Jag har lånat titeln från ett TED-talk med Chimamanda Ngozi Adichie. Chimamanda är född och uppvuxen i Nigeria och lärde sig tidigt att läsa och skriva. I tidig ålder började hon skriva böcker med inspiration från de barnböcker hon själv växt upp med. Alla barn böcker som fanns i hennes närhet var från England och hon skrev därför berättelse om personer som drack Ginger beer och om folk som språkade om vädret. Lite ironiskt med tanke på att hon själv bodde i ett land där vädret sällan är föremål för människors kallprat. Ginger beer hade hon aldrig ens smakat. Alla Chimamandas karaktärer var vita precis som de karaktärerna hon själv läst om. Hon reflekterade inte då över att de berättelser hon skrev inte speglade hennes egen verklighet utan var något hon bara kände till från böckernas värld.

Chimamanda Ngozi Adichie

 

När Chimamanda flera år senare flyttade till USA för att studera delade hon rum med en amerikansk tjej. Hennes nyblivna rumskompis förbluffades över Chimamandas perfekta engelska och att hon hade koll på hur man hanterade köksutrustning. För rumskompisen var Afrika ett enda land med en befolkning döende i aids. Precis så som det berättats i de böcker och filmer hon tagit del av. Sensmoralen i Chimamandas berättelse är inte så svår att förstå. Det sägs ju att en bild säger mer än 1000 ord. Men det är väldigt tydligt att både 1000-tals ord och bilder ofta berättar samma sak.

En av de bästa saker med att göra medborgardialoger eller genomföra intervjustudier är att jag vet att jag kommer bli överraskad. För var jag än är och vem jag än pratar med får jag alltid mina fördomar krossade om hur det är att vara man, kvinna, ung eller gammal på just den där platsen. Vi har alla fördomar. Det viktigaste är att inte låta dem påverka vårt sätt att agera.

Jag tänker att om vi inte visar bilder som ger olika berättelser om vem som bor på en plats så riskerar vi att bygga in denna enda berättelse av den platsen i den fysiska miljön. Vi måste låta människors olika berättelser ta plats i de planeringsunderlag vi tar fram. Inte bara berättelser av de som syns och hörs mest. Det må vara mer än vad planprocessen kräver. Men annars tror jag det blir svårt att planera för bättre städer för alla. Det är olika människors berättelser som är beståndsdelarna i våra kulturer, som i sin tur formar våra städer och länder. Låt det synas!

 

/Sarah Isaksson, Tyréns AB