Historiska byggnader får titthålskirurgi

Genom en unik metod kan Kalle Bandh och hans team rädda kulturhistoriskt viktiga fastigheter från förruttnelse och förfall, med minsta möjliga påverkan på både människa och miljö, skriver WSP.

Människan har i alla tider strävat efter att bosätta sig nära vatten. I miljöer som erbjudit en mängd praktiska fördelar, men som ur ett byggnadsperspektiv ofta varit förknippat med stora utmaningar. I kustnära miljöer utgörs marken inte sällan av lösa leror, och att bygga stora och tunga stenhus i dessa miljöer kräver därför en förstärkning av undergrunden. Metoden för att göra denna förstärkning har genom århundradena i regel varit träpålning.

Trä under vatten är mycket beständigt, varför dessa trägrundläggningar försänkts i djupa diken för att säkerställa träpålarnas funktion över tid. Sentida urbanisering har dock orsakat sänkta grundvattennivåer, vilket lett till att den översta delen av bärande pålar i många fall hamnat ovanför grundvattennivån, med rötsvampsangrepp som följd. Ofta har förloppet resulterat i att gamla byggnader måste grundförstärkas med en ny bärande konstruktion bestående av stora mängder stål och betong. Detta är vanligtvis mycket kostsamt, tidskrävande och besvärligt för såväl fastighetsägare som hyresgäster.

Att förekomma problemen är därför önskvärt och genom årtiondena har olika försök gjorts att stoppa förruttnelsen i tid. Mestadels har detta inneburit att på konstgjord väg försöka hålla grundvattenytan över träpålarna, något som visat sig vara mycket svårt och som i de flesta fall misslyckats. Sedan tidigt 1990-tal har WSP utvecklat en unik metod där man blandar bentonit i en lösning av borater, som man funnit vara en effektiv kemikalie för att skydda trä mot svampangrepp.

Genom borrhål i grundmuren appliceras blandningen omkring träpålarna, där boraterna sedan tränger in i träet och ger ett mycket beständigt skydd. Ingreppet kan utföras utan att utrymma fastigheten, och har betydligt mindre miljöpåverkan än en konventionell grundförstärkning.

– Under alla dessa år har vi successivt kunnat vidareutveckla metoden, och har även verifierat dess långsiktiga funktion. Hundratals historiskt och kulturellt viktiga byggnader runtom i Sverige har hittills räddats med relativt små och enkla medel, med minimal miljöpåverkan och minsta möjliga insats från fastighetsägare och hyresgäster, berättar Kalle Bandh, avdelningschef WSP.