Inlägg

Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns

Tyréns stoltserar med arbetsmiljöpris

Tyréns har vunnit ett arbetsmiljöpris som projekt Mälarbanan delar ut varje år. Tidigare år har priset varit riktat mot entreprenörerna i projektet, men i år bestämde sig Trafikverket för att priset skulle delas ut till någon av de projektörer som är med i projektet, skriver Tyréns.

Trafikverketvar på Tyréns kontor i Stockholm delade ut priset i samband med projektgruppens VDC-möte.

Trafikverkets motivering:
”Tyréns tilldelas priset för sitt innovativa arbetssätt med veckovisa möten som engagerar alla i arbetsmiljöarbetet. Företaget har höga krav på utbildning och kompetens hos projektörerna samt flertalet certifierade BAS-P”.

– Vi känner oss oerhört stolta och glada över att vi vann detta pris. Vinsten baseras på att vi först skriftligt fick svara på ett antal frågor kring vårt arbetssätt med arbetsmiljö, både internt och hur vi har med oss arbetsmiljötänket in i vår projektering inför entreprenaden. Vi fick också presentera vårt arbetssätt inför en jury från Trafikverket under en 3-timmars sittning. Vi berättade om hur vi arbetar specifikt i projekt Mälarbanan med VDC samt visade vårt kvalitetssystem och våra checklistor kring arbetsmiljö och KMA, berättar en mycket stolt uppdragsledning bestående av Karin Fenger-Krog, uppdragsansvarig, och Marcus Mellbin, bitr. uppdragsansvarig på Tyréns.

Förutom äran och ett diplom fick Tyréns 25 000 kronor till personalfrämjande åtgärder. I år riktades tävlingen till de leverantörer som har projekteringsuppdrag i projektet, oavsett om det är ett renodlat projekteringsuppdrag eller en totalentreprenad där entreprenören ansvarar för projekteringen.

Detta för att öka medvetandet om hur viktigt skedet innan byggandet är. I planerings- och projekteringsskedet ska Trafikverket säkerställa att arbetsmiljöfrågor hanteras och arbetsmiljörisker minimeras. Detta är sedan grunden för en säker och bra arbetsmiljö i byggskedet men även under drift- och underhållsskedet samt vid en eventuell avveckling av anläggningen.

Tyréns presenterar sitt arbetsmiljöarbete för de övriga tävlande och andra intresserade torsdag den 7 december, på Mälarbanans projektkontor. Det är ett sätt att sprida goda idéer och arbetssätt till övriga i branschen.

Tyréns spänner bågen – Tar hjälp av White i utbildningssatsning

Sven Tyréns Stiftelse finansierar en utbildningssatsning som pågår under tre år och som ska ge mer kreativa byggkonstruktörer inom Tyréns, skriver Tyréns.

I början av november var det examen för de 10 första konstruktörerna som fått chansen att fördjupa sina kunskaper inom den klassiska ingenjörskonsten genom att delta i Exclusive Education under ledning av Martin Fröderberg, som till vardags är konstruktör på Tyréns.

Vid fem tillfällen har gruppen setts och haft fysiska träffar. Under utbildningens gång har ett flertal experter gästat och givit föreläsningar inom sina specialområden och för att stötta processen med den uppgift som presenterades. Projektarbetet var en, i teorin, enkel uppgift som tolkades på olika sätt i de olika grupperna. Uppgiften som skulle lösas var att konstruera en gångbro mellan två byggnader i en miljö som grupperna själv fick definiera.

Till sin hjälp har gruppen haft arkitekter från White. Ola Dellson och Jonas Runberger kommenterade alla lösningar och menar att genom liknande samarbeten så kan ingenjörer och arkitekter öka varandras repertoarer. Kunskapshöjande för båda parter helt enkelt. Man kan sammanfatta gruppernas förslag med kreativ höjd, konceptuell förståelse och att man vågat pröva nya lösningar som ställt krav på att utforska området inom sin profession som konstruktör.

– Det här ger oss en fantastisk möjlighet att spänna bågen och ta Sven Tyréns arv vidare, säger Dag Måhlstrand, affärschef på Tyréns och en av initiativtagarna till utbildningssatsningen.

Faran med en enda berättelse

Att arbeta med medborgardialoger innebär att du får ta del av flera olika berättelser om personers drömmar, vardagsliv och historia. Det bidrar till ökad kunskap om vad människor på en plats behöver och vill ha, och därmed i förlängningen att våra städer byggs för alla.

Jag har lånat titeln från ett TED-talk med Chimamanda Ngozi Adichie. Chimamanda är född och uppvuxen i Nigeria och lärde sig tidigt att läsa och skriva. I tidig ålder började hon skriva böcker med inspiration från de barnböcker hon själv växt upp med. Alla barn böcker som fanns i hennes närhet var från England och hon skrev därför berättelse om personer som drack Ginger beer och om folk som språkade om vädret. Lite ironiskt med tanke på att hon själv bodde i ett land där vädret sällan är föremål för människors kallprat. Ginger beer hade hon aldrig ens smakat. Alla Chimamandas karaktärer var vita precis som de karaktärerna hon själv läst om. Hon reflekterade inte då över att de berättelser hon skrev inte speglade hennes egen verklighet utan var något hon bara kände till från böckernas värld.

Chimamanda Ngozi Adichie

 

När Chimamanda flera år senare flyttade till USA för att studera delade hon rum med en amerikansk tjej. Hennes nyblivna rumskompis förbluffades över Chimamandas perfekta engelska och att hon hade koll på hur man hanterade köksutrustning. För rumskompisen var Afrika ett enda land med en befolkning döende i aids. Precis så som det berättats i de böcker och filmer hon tagit del av. Sensmoralen i Chimamandas berättelse är inte så svår att förstå. Det sägs ju att en bild säger mer än 1000 ord. Men det är väldigt tydligt att både 1000-tals ord och bilder ofta berättar samma sak.

En av de bästa saker med att göra medborgardialoger eller genomföra intervjustudier är att jag vet att jag kommer bli överraskad. För var jag än är och vem jag än pratar med får jag alltid mina fördomar krossade om hur det är att vara man, kvinna, ung eller gammal på just den där platsen. Vi har alla fördomar. Det viktigaste är att inte låta dem påverka vårt sätt att agera.

Jag tänker att om vi inte visar bilder som ger olika berättelser om vem som bor på en plats så riskerar vi att bygga in denna enda berättelse av den platsen i den fysiska miljön. Vi måste låta människors olika berättelser ta plats i de planeringsunderlag vi tar fram. Inte bara berättelser av de som syns och hörs mest. Det må vara mer än vad planprocessen kräver. Men annars tror jag det blir svårt att planera för bättre städer för alla. Det är olika människors berättelser som är beståndsdelarna i våra kulturer, som i sin tur formar våra städer och länder. Låt det synas!

 

/Sarah Isaksson, Tyréns AB

Att vara en avfallsnörd

Att jobba med avfallsrelaterade frågor ger inte bara intressanta arbetsuppgifter utan också ett annorlunda fritidsintresse. Frågorna jag jobbar med har gjort att jag, inte bara på väg hem från jobbet, utan även på semestern kan stanna upp och titta på något avfallsrelaterat. Men vad gör då en avfallskonsult för att få ett sådant intresse?

Mina veckor är varierande och ofta jobbar jag med flera uppdrag samtidigt. Uppdragen kan vara allt från att ta fram en ny avfallsplan åt en kommun till att utreda vilken insamlingslösning som ska finnas i ett område. Det kan också handla om mer kreativa uppdrag som att planera för ombyggnaden av en återvinningscentral. Ett område som jag ser blir allt mer aktuellt är social hållbarhet kopplat till avfallshantering, där det blir allt viktigare att ha människan i fokus. Jag ser också att avfallshanteringen har blivit en allt större fråga som intresserar många och det finns ett stort engagemang bland beställarna vilket gör jobbet ännu roligare!

Sophantering i Venedig, Italien. Foto: Malin Söderlund

Men vad kan då vara så kul att titta på när man är på semester och är intresserad av avfall. Ett exempel är från när jag var i Venedig i våras och såg detta från fönstret där vi bodde – en sopbåt som hämtar avfall från hushållen vattenvägen. De sorterar även ut olika fraktioner som hämtas i de gula och blåa containrarna på båten. Något som såklart måste fotas.

 

/Malin Söderlund, Tyréns

Tyréns och Harvard University presenterar slutsatser

Tyréns har i samarbete med Harvard University drivit ett projekt som syftar till att se hur man på ett bättre sätt kan integrera nyttobyggnader i samhället ur ett arkitektur-perspektiv. Projektet som pågått mellan 2014 och 2017 har fokuserat på integrationen av avfallsförbränningsanläggningar med utgångspunkt från svenska och amerikanska exempel, skriver Tyréns.

I går presenterade projektgruppen sina slutsatser som även finns att läsa i boken ”Architecture and Waste A (Re) Planned Obsolescence”. Tillsammans med en grupp studenter från Harvard University Graduate School of Design (via Skype från USA) presenterade Hanif Kara (Professor in Practice of Architectural Technology vid Harvard), Leire Asensio Villoria Ty(via Skype från Australien), Elisabet Höglund och Henrik Rundquist från Rundquist arkitekter olika exempel från boken och verkligheten. Elin Kågas Ramström som arbetar som BIM-samordnare på Tyréns demonstrerade några olika VR-modeller i pauserna. Gästerna kunde gå omkring vid olika nyttobyggnader som studenterna gjort modeller på. Vad sägs om att kombinera en avfallsförbränningsanläggning med en moské? Eller ett stort växthus som använder värmen som alstras vid förbränning.

Henrik Rundquist berättade om spårvagnsdepån vid Aga på Lidingö, ett projekt där man skapat ett taklandskap med hjälp av valvformer som enkelt kan adderas och repeteras allt efter de invändiga funktionernas behov. Ett exempel på hur man har integrerat en nyttobyggnad i närheten av ett hotell och bostadsområde. Seminariet avslutades med en intressant diskussion om hur arkitekter och ingenjörer kan samarbeta bättre.

Om FoU-projektet

Syftet med projektet är att vitalisera tvärvetenskaplig design och arkitektur vid byggande av industrianläggningar, med waste-to-energy-anläggningar som fallstudie. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om hur industribyggnader och funktionsbyggnader kan utformas för att i högre grad bidra till stadens hållbarhet. Det handlar också om att kartlägga förutsättningarna för att utforma och bygga ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbara industrianläggningar, och arkitektens och arkitekturens roll i detta.

Tyréns och toppskolan Harvard samarbetar

Tyréns har i samarbete med Harvard University drivit ett projekt som syftar till att se hur man på ett bättre sätt kan integrera nyttobyggnader i samhället. Projektet som pågått mellan 2014 och 2017 har fokuserat på integrationen av avfallsförbränningsanläggningar med utgångspunkt från svenska och amerikanska exempel. I september kommer projektet att presenteras i ett slutseminarium hos Tyréns i Stockholm men redan nu finns projektets arbete och slutresultatet presenterade i boken ”Architecture and Waste”. Det skriver Tyréns.

Hanif Kara är Professor in Practice of Architectural Technology på Harvard University, och medlem av ledningsgruppen i engelska AKT II, som är ett helägt dotterbolag till Tyréns. Han har tillsammans med kollegorna på Tyréns initierat arbetet med att studera hur arkitekter och arkitekturen kan bidra till att på ett bättre sätt integrera nyttobyggnader i samhället. Projektet som inleddes 2014 har valt att titta närmare på integrationen av avfallsförbränningsanläggningar för energiproduktion då dessa behövs i den moderna staden.

– Arkitekterna blev i stor utsträckning bortkopplade från utformningen av industribyggnader under andra halvan av 1900-talet. Vi vill revitalisera den rollen, säger Elisabet Höglund, hållbarhetskonsult på Tyréns. Med vår expertis runt avfallsförbränning och hur dessa anläggningar vuxit fram i Sverige har vi tillsammans med Harvard-forskarnas kompetens kring design och arkitektur kunnat studera hur industribyggnader generellt, och avfallsförbränningsanläggningar mer specifikt, på ett bättre sätt kan integreras i samhället.

Tanken är att de ska bidra med mer värden än bara sin funktion, och att god integration också krymper markbehovet för anläggningen. Sverige kommer att fortsätta att växa och då måste vi bygga tätare städer, vilket gör denna kunskap ytterst viktig för alla typer av nyttobyggnader. Boken vi nu ger ut, ”Architecture and Waste”, beskriver vårt arbete och våra resultat.

När den amerikanska och europeiska befolkningstätheten ökar kommer ett ökat antal avfallsförbrännings-anläggningar att behövas för att klara av hanteringen av avfall, särskilt i storstadsområden. Arkitekterna kan vara avgörande för att integrera avfallsförbränningsanläggningar i samhället och motverka negativa uppfattningar för sådana anläggningar. Om arkitekterna kan utveckla hybridbyggnader för avfallsförbränning som förenar energiproduktion med andra offentliga och institutionella program, uppstår många möjligheter för dessa anläggningar att knyta an, kommunicera med och berika den gemensamma miljön.

Branschen har stor nytta av framgångarna

I tisdags försvarade Rikard Öqvist sin doktorsavhandling ”Measurement and perception of sound insulation from 20 Hz between dwellings” – ”Mätning och upplevelse av ljudisolering från 20 Hz mellan bostäder” vid Luleå Tekniska Universitet, skriver Tyréns.

Rikard har arbetat på Tyréns sedan 2008 då han även påbörjade sin forskning vid Luleå Tekniska Universitet.

Forskningen har fokuserat på stegljudsisolering vid låga frekvenser, ett välkänt problem för lätta träkonstruktioner. I avhandlingen presenteras en ny utvärderingsmetod som ger en bättre koppling mellan uppmätt stegljudsisolering och upplevd störningsgrad än nuvarande metoder. Genom att använda den nya metoden kan byggbranschen utveckla förbättrade flerfamiljshus med högre upplevd ljudkvalitet.

Tyréns och hela byggbranschen kommer att ha stor nytta av forskningsresultaten. Inte minst nu när städerna förtätas i allt snabbare takt och behovet av att bygga nya bostäder och byggnader i Sverige är på samma nivå som under ”miljonprogrammet” för 50 år sedan.

Nya perspektiv i London

Jia Li och Daniel Widén har båda arbetat på broavdelningen i Stockholm som brokonstruktörer. Men sedan en tid tillbaka har de fått chansen att jobba på tyrénskontoret i London, vilket de kommer att göra i ca 1-2 år. Här följer en mini-intervju med dem!

  • Hur kom det sig att ni fick chansen att åka iväg?

Jag (Daniel) visste att Tyréns hade förvärvat AKT II i England och därmed också öppnat ett Tyrénskontor i London, och tänkte att det kanske fanns en möjlighet att flytta dit. Jag tog upp detta med sin dåvarande chef som var väldigt positiv. Jia blev i sin tur inspirerad och gjorde samma sak. Båda var överraskade av hur smidigt det gick att få till flytten inom Tyréns, och ledningens positiva attityd!

  • Hur ser arbetsvardagen ut i London? 

Vardagen är intensiv här! Skillnaderna är däremot mindre än vad man kan tro. Trots att man inte fikar som i Sverige så kan man springa runt och prata med varandra ändå och det finns mycket sociala aktiviteter att delta i. Arbetskulturen är mer hierarkisk men det är inga problem att prata med sin chef, eller för personer på olika nivåer att prata direkt med varandra. Man får däremot vara beredd på ett högre tempo och förväntningar på snabbare återkoppling.

  • Är det kul? 

Det är självklart kul att bo i London, en stad som har något för alla! Det är också roligt att lära sig både nya arbetssätt och synvinklar på vad som är viktigt att lägga energi på.

  • Blev det som ni tänkt er?

Båda ja och nej. Staden levererar som förväntat – man är aldrig uttråkad! På jobbet förväntade vi oss båda att bli utmanade och så har det blivit. Däremot är inte skillnaderna i arbetskultur så markanta som vi först trodde.

  • Har ni något tips till den som vill jobba utomlands?

Hitta någon som redan bor och jobbar där och prata med dem först. Och klyschigt men sant: ta chansen!

 

Resedagbok från en industridoktorand

Att vara industridoktorand är en resa. Varje resa är unik. Jag påbörjade min efter att ha arbetat några år som konsult inom fältet samhällsplanering och miljökonsekvensbeskrivning.    

Som industridoktorand stod jag bokstavligen med fötterna i två världar. Det var inte bara den fysiska arbetsplatsen som skilde sig åt utan det var verkligen som att beträda två olika världar med egna språk, normer, perspektiv och rutiner. Gemensamt var de höga förväntningarna på att jag skulle skapa eller till och med vara den eftersträvansvärda bron mellan de två världarna. Mellan akademi och praktik.

I början var förvirringen total. Sen bara ökade den tills jag ifrågasatte allt jag trodde jag visste något om. Långsamt lärde jag mig det nya språket och kulturen, bytte delvis världsbild och började känna mig rätt hemma. Blev lite som en av dom som befolkar den där andra världen, en forskare.

Efterhand uppstod så det motsatta problemet. Plötsligt insåg jag att språket jag kunde förut inte längre flödade lika lätt och det verkade finnas nya ord och begrepp som jag inte riktigt greppade. Och till råga på allt så verkade jag själv ha blivit svårare att förstå av mina konsultkollegor. Förvirring igen.

Tillslut så lade sig förvirringen även denna gång och jag började se att allt det här var en del av det där brobyggandet. Detta att förstå och känna sig hemma i två världar. Fungera som tolk för det som sker och sägs. Föra med sig tankar, perspektiv, kunskap, behov och lösningar fram och åter. Och det är här själva kärnan i industridoktorandidén ligger. Det är här synergierna skapas. Just i skärningspunkten mellan praktik och akademi.

Förutsättningarna för resan som industridoktorand skiljer sig otroligt mycket åt. Dels utifrån forskningsfokus och akademisk miljö och hur den är arrangerad i form av avtal mellan det specifika företaget inom industrin och universitetet. Men också på vem man själv är och de medresenärer man har turen (eller oturen) att dela resan med i form av handledare, kollegor och andra man möter inom forskningen och arbetet som konsult.

Jag har mött många under min resa. Ibland har konflikter uppstått, men i de allra flesta fall så har mötena hjälpt mig vidare. Jag har haft fördelen av att ha en ovanligt öppen och tillåtande arbetsgivare hos Tyréns och handledargrupp hos Sveriges lantbruksuniversitet. De har nyfiket delat min resa som forskningsmässigt visade sig sluta någon helt annanstans än vi från början trott. Och inte minst har jag mött ett flertal konsulter från olika konsultbolag som initierat och generöst delat sina tankar och handlingar med mig, vilket legat till grund för min forskning.

Så till slut jag kom ”hem” från min resa lite annorlunda än när jag åkte med nya erfarenheter, kunskap, perspektiv och nätverk. Det har varit oerhört berikande för mig som person och mina erfarenheter är idag en stor tillgång i mitt fortsatta jobb som konsult och forskare.

/Mari Kågström, Tyréns

 

Länk till avhandlingen http://pub.epsilon.slu.se/12937/
Länk till kortversion av avhandlingen http://62.13.72.13/fb/Tyren/Innovation%20Tyrens%20TT/HTM/index.html#5