Inlägg

Anna säkrar Skelleftebornas vatten för generationer framåt

Det livsviktiga dricksvattnet tar vi ofta för givet. Inte Anna. Hon bygger ett helt nytt vattenförsörjningssystem i Skellefteå. I decennier framåt ska det stå pall för både fler invånare och klimatförändringar.

I Skellefteå har man länge haft problem med vattnet. Värst var det 2011 när flera personer blev magsjuka av parasiten cryptosporidium och alla invånare fick koka sitt dricksvatten i ett halvårs tid.

Större risker med ytvatten

Risken för cryptosporidium är störst när man som i Skellefteå hämtar dricksvattnet från ytvattentäkter, alltså sjöar och vattendrag, istället för grundvattentäkter som finns under markytan.

– Det nuvarande vattenverket ligger väldigt centralt i stan nära älven. Råvattenkvaliteten varierar mycket med årstider och temperaturer. Det i sin tur har gjort reningsprocessen komplicerad och svår att styra, säger Anna Hamrin.

Anna jobbar på Rambolls Umeåkontor där hon är enhetschef för VA-process. Ända sedan 2013 har hon lett arbetet inom Ramboll där fler än hundra personer har varit delaktiga i att utforma Skelleftebornas nya vattenförsörjningssystem. Det gamla vattenverket stängs ner och byts mot en grundvattenlösning där vatten hämtas från en ås utanför staden där vattnet redan från början är av bättre kvalitet.

Svårt hitta rätt reningslösning

Nu närmar sig dagen när det nya systemet ska tas i drift. Utmaningarna på vägen har varit många och en av dem har varit att välja rätt processlösning för att rena vattnet.

– Det finns många olika lösningar och alla vatten är kemiskt olika. Det som funkar på ett ställe funkar inte på ett annat, berättar Anna.

Självklart har man gjort både labbförsök och pilotförsök. Men exakt hur resultatet blir vet man faktiskt inte förrän den nya anläggningen är byggd och i drift på riktigt, så det gäller att gissa klokt.

Förberett för klimatförändringar

Anna och hennes kollegor behöver också se till att det man bygger idag håller långt in i framtiden.

– Vi vet inte exakt hur kvaliteten på råvattnet kommer att se ut om tjugo år men det kommer troligen inte att vara exakt som idag, förklarar Anna.

Antagligen kommer ett varmare klimat att ge större mängder regn. Större mängder regn ökar avrinningen från omgivande områden till älven vilken kan medföra ökade halter av organiskt material som humus i älven. Det kan ge vattnet en gul ton och påverka både smak och lukt. Därför har man till exempel förberett för att kunna bygga ett framtida reningssteg för att hantera det här och andra ämnen man tror kan öka under de kommande decennierna.

Många vattenverk behöver byggas om

Projektet i Skellefteå är Rambolls största dricksvattenprojekt just nu. Men Anna säger att de ser en ökning av liknande ny- och ombyggnationer.

– Det har inte hänt så mycket på dricksvattensidan i Sverige på länge. Vi byggde många vattenverk på 50- och 60-talen och de börjar bli gamla nu. Dessutom har det på senare år uppstått problem med vattenbrist på olika ställen i landet. Sen tillkommer klimatförändringarna som kan leda till både översvämningar och vattenbrist.

Anna tycker att vi svenskar har blivit överraskade av de senaste somrarnas låga grundvattennivåer.

– Helt förberedda har vi inte varit. Men medvetenheten ökar om hur kritisk tillgången till vatten är.

Bra värderingar gör det lätt att göra rätt

– Det bästa med jobbet är att ha privilegiet att arbeta med sådant som har stor betydelse i vårt samhälle, att det finns ett större syfte med jobbet.

– På Ramboll är företagsvärderingarna väldigt sunda och det gör det lätt att göra rätt. Vi ska självklart göra bra affärer men de ska också vara bra för både människor och samhället, säger Anna.

Henrik skyddar städer mot framtidshot som skyfall och översvämningar

Grå betongstäder är dåligt rustade för klimatförändringarna berättar översvämningsspecialisten Henrik Bodin-Sköld. Att hantera stora framtidsutmaningar som skyfall är typiska Ramboll-projekt.

Hårda ytor som betong och asfalt kan inte hantera ett överskott av vatten. När det kommer mycket regn stannar vattnet på låga punkter i källare och på vägar. Det kan bland annat ställa till med trafikproblem, elavbrott och skador på fastigheter.

Skyfall och översvämning framtidens hot

I takt med klimatförändringarna och allt fler skyfall, kraftiga stormar och stigande havsvatten har det blivit uppenbart att något måste göras för minska sårbarheten i städerna.

Vatten och grönska räddar städerna

– En del av lösningen är att få in mer gröna och blå ytor i städerna, säger Henrik Bodin-Sköld, konsult inom vattenmiljö på Ramboll. Han förklarar:

– Det innebär till exempel att man skapar parker, kanaler och dammar som tillsammans fångar upp regnvatten och leder det på ett smart sätt. Samtidigt som staden blir mindre sårbar för skyfall och översvämningar får de som bor där bättre luft och finare områden att jobba och leva i.

En av de saker man kan göra i en blågrön stad är att bygga något som kallas för multifunktionella ytor. De kan fungera som skateparker eller fotbollsplaner i torra förhållanden men vid översvämningar tillåter man dem att vattenfyllas på ett kontrollerat sätt.

Pionjärprojekt i Göteborg

Henrik är specialiserad på just översvämningshantering. Just nu är han med i ett pionjärprojekt i Göteborg. Uppdraget är att Ramboll i nära samverkan med Göteborgs stads förvaltningar tar fram metodik för en strategisk åtgärdsplan i stadsmiljön för att hantera skyfall på ett så hållbart sätt som möjligt. Med Göta älv som rinner rakt igenom staden är Göteborg särskilt utsatt för stigande havsnivåer, högre frekvens av stormväder och många regndagar per år.

– Det är första gången något liknande görs i Sverige, berättar Henrik. Därför samarbetar vi med experter från Ramboll i USA och Danmark med erfarenheter från liknande uppdrag i New York och Köpenhamn. En viktig nyckelaspekt i projektet är att vi redan från start samarbetar nära med staden för att göra arbetet med åtgärdsplanen så användbar och effektivt som möjligt.

För framtida generationers skull

Projektgruppen tittar detaljerat på ett pilotområde längs Dag Hammarskjöldsleden, där en boulevard planeras i samband med en motorväg som går mellan Västra Frölunda och Linnéplatsen. Innovationsgraden och pionjärandan är jättehög, berättar Henrik.

– Alla i projektet känner att de är med om något väldigt viktigt. Det vi gör sätter ju en viss nivå för efterkommande generationer och det är både lite skrämmande och kul.

Svårt och kul med ovanliga samarbeten

Det är egentligen inte de tekniska lösningarna som är svårast, fortsätter han, utan att många olika delar av staden måste samarbeta på ett helt nytt sätt. Från myndigheter till privata företag, byggherrar och vanliga medborgare. Det här är både utmanande och, tycker han personligen, kanske det roligaste med projektet.

– Det som är otroligt viktigt i uppdraget är att alla aktörer i samhället är tvungna att samverka från start och enade komma fram till hållbara lösningar. Syftet är förstås att rusta staden mot skyfall och översvämningar så effektivt som möjligt, men också att ge mervärden som en vackrare, roligare och mer hälsosam stadsmiljö.

Job gör plats för alla som cyklar och går

Många saknar meningsfullhet i sina yrkesliv. På Ramboll är det en del av vårt DNA. Job ser till att fotgängarna och cyklisterna inte glöms bort när vi bygger nya trafikleder i våra städer.

När Job van Eldijk valde att börja på Ramboll var den stiftelseägda formen något som tilltalade honom.
– Jag tolkade det som att man jobbar för andra värden än enbart de finansiella. Särskilt i min roll som planarkitekt spelar det stor roll, eftersom jag håller på med samhällsfrågor och samhällsutveckling.

Håller gång- och cykelnät fria

Job är planarkitekt och industridoktorand. Han utvecklar metoder för att mäta de barriäreffekter för fotgängare och cyklister som uppstår när man bygger motorvägar och järnvägar. Målet är att använda fakta som underlag för att skapa så bra lösningar som möjligt både för uppdragsgivarna och för de som bor i städerna man utvecklar.

– Med färre barriärer i våra städer kan fler välja att gå och cykla istället för att ta bilen. Det är inte bara bra för folkhälsan och klimatet. Det ökar också förutsättningarna för handel och minskar segregationen. På det sättet blir det en bra affär för både oss på Ramboll och för kommuner och andra uppdragsgivare.

Det blir ett gemensamt projekt

Efter att ha varit på Ramboll i snart nio år vet han nu att värderingarna har en stark betydelse i vardagen och är trovärdiga.

– Alla vet att vi måste vara lönsamma. Men med en stiftelse som ägare känns det som att det blir mer av ett gemensamt projekt. Invånarnas värde blir tydligare och det finns inga aktieägare att ta hänsyn till. Det här har också vår vd uttryckt väldigt tydligt när han har sagt att vi ska rikta in oss på värde för våra kunders kunder. Det ger en bra känsla och en positiv berättelse att få delta i.

Teknik med ett tydligt syfte

Teknik för teknikens skull är meningslös. Men rätt använd kan den förbättra både vardagen och världen. Det var Børge Rambolls inställning när han 1945 grundade Ramboll och det är fortfarande vårt motto. Den inställningen hjälper oss att både göra världen bättre och att vinna de bästa medarbetarna. Det fick vi bevis för när vi vann Magnet Awards 2018 med vårt kommunikationskoncept Engineering for life.

Den tjatige hållbarhetskonsulten

”Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?”

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

TOG EXAMEN OCH VILLE RÄDDA VÄRLDEN: Elin Ahlström arbetar på Tyréns. Foto: Matilda Cervenka

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.

 

/Elin Ahlström, Tyréns

Enormt raffinaderi kan byggas i Sverige

En förstudie ska undersöka möjligheterna att bygga ett bioraffinaderi med kapacitet att ta fram drygt 1,5 miljoner ton färdiga produkter från skogsråvara, skriver ATL på sin hemsida.

En förstudie kallad “Flaggskepp Bioraffinaderi,” ska utreda förutsättningarna i Sverige för att förverkliga bioekonomin med hjälp av skogen. Förstudien leds av SP Processum med stöd av 13 företag som spänner över skog, kemi och detaljhandel.

Förstudien ska peka ut, beskriva och utvärdera en anläggning med kapacitet att tillverka en rad olika, optimalt sammansatta slutprodukter från olika tillverkningsprocesser.

Ett av målen är att tillverka drivmedel i tillräcklig mängd. Ambitionsnivån är upp till 200 000 ton biodrivmedel.

Förstudien finansieras till hälften av Länsstyrelsen Västernorrland och till hälften av deltagarna och leds av Processum. Den kommer att utföras av konsultföretaget Pöyry, tillsammans med parterna.

Specialister inom energi och miljö

PÅ BENGT DAHLGRENS kontor i Göteborg arbetar Kaia Eichler med simuleringar för byggnaders energianvändning, inomhusklimat och dagsljus. Kollegan Sandra Holmström på kontoret i Stockholm arbetar med miljöklassning av byggnader.

Vad lockade er till Bengt Dahlgren?

Sandra: – Jag sökte mig hit eftersom Bengt Dahlgren har specialistkompetens inom området energi och miljö. Jag tycker dessutom att det är kul att det fi nns så många kvinnor på företaget.

Cirka trettio procent av alla inom koncernen är kvinnor, vilket är ovanligt inom ett så pass tekniktungt område.

Kaia: – Sverige är ledande inom miljö och energi, och Bengt Dahlgren är ledande i Sverige. Därför ville jag skriva mitt ex-jobb på företaget. Jag trivdes så bra att jag stannade kvar.

Vilka utmaningar möter ni?

Sandra: – Jag arbetar med alla discipliner i alla skeden av byggprocessen, allt ifrån beställare till arkitekter och entreprenörer. Jag måste konkretisera miljökraven för alla parter så att de förstår hur de kan bidra till att uppfylla dem.

Kaia: – Jag arbetar med många kortare projekt som är några dagar eller någon vecka långa. Det ställer krav på att hålla en hög kompetensnivå, men gör även arbetet omväxlande och roligt.

Vad är roligast med era jobb?

Sandra och Kaia: – Varierande arbetsuppgifter och den mycket familjära och prestigelösa stämningen på företaget. Organisationsstrukturen på Bengt Dahlgren är platt, vilket gör det enkelt att vara med och påverka.

Vad har ni för råd att ge de som är på väg ut i arbetslivet?

Sandra: – Ha tålamod. Små uppgifter kan växa till stora uppgifter. Känn ingen frustration för att du inte får ett stort, spännande projekt med en gång. Ta istället eget initiativ för att göra mer av den uppgift du har fått.

Kaia: – Det är viktigt att arbeta med något som du tycker om och att göra det på en arbetsplats där du trivs. När du är engagerad har du större möjlighet att växa i karriären.